”Vi satte månen på himlen för att kunna markera årets dagar och veckor”, sa skaldekonstens gud Brage dystert. ”Nu blir det ingen måne”.
Citat ur Mästerbyggaren i Neil Gaimans Nordiska myter från Yggdrasil till Ragnarök.
Varje natt ändras månen. I en tid utan elektriskt ljus blev månen betydelsefull både som ljuskälla och tidsangivare. Tack vare månen kunde forntidens människor veta vilken av årets dagar det var. Än idag finns månfaserna angivna i de flesta kalendrar och trots att vårt räknesystem är baserat på tiotalet har året tolv månader. Varför? Månen hinner ju tretton varv runt jorden på ett år? Lika många som kvinnans antal menstruationer på ett år.
”Det hedniska året hade tretton månader och tretton var ett heligt tal, men så stor var skräcken för hedendomens talmagi och dess fasta grepp över folks själar att den kristna kyrkan indelade året i tolv månader och gav dessa nya namn”, skriver Gunilla Carlson i Kvinnoporten.
”Tacticus skrev att vi i Norden inte hade namn på dagarna, utan här var det nätterna som var namngivna. Det låter helt rimligt. Idag finns ingen kunskap om nätternas namn, men vi vet att man gick efter månen för att fastställa när det var blottid. Det vill säga religiös högtid.”
Kan nätterna haft namn efter de tre nornorna som flätade livstrådarna?
Gunilla Carlson refererar en myt där månen i nedan representerade Urd. I så fall skulle nymånen representera Skuld och fullmånen Verdandi.
Högtid
Gunilla Carlson reflekterar över var ordet högtid kommer ifrån. Var det en tid när man samlades vid släktens hög för blot? Är det därför vi än i våra dagar besöker kyrkogårdar med offergåvor i form av blommor och ljus?
Högtiderna var olika på olika platser i Norden. Förhoppningsvis kommer jag kunna fylla på listan nedan med länkar.
Imbolic – februari
Den 6 februari firas det samiska nyåret. Vid denna tid har den mörkaste tiden på året passerat. Ljuset börjar återvända. Isarna och sjön bär och ger goda kommunikationer för den som åker skidor eller släde. Vid denna tid firas fortfarande Jokkmokks marknad. I Peder Svarts krönika berättas om hur Peder Sunnanväder avrättades på Disatinget i Uppsala som också firades vid denna tid på året.
Kyrkan ”flyttade disablotet från vårdagjämningen närmare jul för att kunna fira att Maria fyrtio dagar efter barnafödandet frambar Jesu i templet. Men i folkmun kallades länge helgen för disting efter distingsunglet, den fullmåne som skiner i samband med vårdagjämningen. Kyrkan gjorde en kompromiss. Jesu frambärande i templet firas, men högtiden fick namnet Kyndelsmässa efter det latinska ordet för ljus, candela, och fortfarande tusen år efter hednisk tid firas helgen.
Vårdagjämningen
Gunilla Carlson uppger att man samlades i fullmånens sken vida omkring i de östra delarna av Norden i samband med vårdagdagjämningen. Det var en helg för att fira ljusets återkomst efter vinterns mörker. När många människor samlades för blot passade man på att hålla ting och marknad.
Påsk och Kristi Himmelsfärdsdag
Två högtider kopplade till månen. Vad har de att berätta för oss?
Midsommarfirande
Gunilla Carlson menar nutida midsommarfirande med rus och sex har rötter i forntida seder.
Och den tyskimorterade majstången som vi dansar ringdans kring kan den vara en kvarleva från en tysk fruktbarhetskult spekulerar författaren.
Höstdagjämningen
Enligt Gunilla Carlson firades disablot vid höstdagjämningen i de västra nordiska landskapen. Detta skulle ha varit en familjehögtid.
I Hyndlaverserna berättar Freja om älskaren Od:
Han har byggt åt mig en blotpall av sten –
var sten i röset är nu röd som glas –
det har man med nyslaktat blod färgat;
Ottar har alltid på asynjor trott.
Länkar