Här kan du läsa mer om karaktärerna i Vrede i Älvdalen
Andra delen av bokserien Eldarna utspelas mellan 1520-1528. Det är många pusselbitar att hålla reda på. Varför skriver jag då om det här?
Jo, om man studerar Dalarnas historia är den fylld av uppror. Varannan gång ser överheten mellan fingrarna och förlåter för att därefter slå till med kraft. 1667 överfölls en tulltjänsteman i Älvdalen. Då lät man nåd gå före rätt och ingen dömdes. När så trolldomsryktena spreds tror jag att myndigheterna såg det som ännu ett försök till uppror och därför valde att ta i med hårdhandskarna – dvs även tvinga fram bekännelser.
I del 2 ville jag använda Peder Svarts krönika som en stomme, men den förvirrar mig hela tiden. Därför har jag inlett det här inlägget med citat ur Peder Svarts krönika för att därefter sätta ihop en mer trolig tidslinje utifrån Marie-Louise Flembergs bok om Kristina Gyllenstierna samt hänvisningar till wikipedia.
Med förhoppning att jag inte ska låta mig förvirras av Peder Svart fler gånger i skrivandet.
Peder Jacobi (f 1470)
1505 kaplan hos riksföreståndaren Svante Nilsson och något senare även kansler. Under Sten Sture d y fick Peder Jacobi större inflytande och tycks ha varit den Sten Sture rådfrågade tillsammans med Hemming Gadh. Härvid förde Peder Jacobi allmogens talan medan Hemming Gadh lutade sig mot adeln.
Sändes till Danzig för att hämta hjälp mot Kristian II
Återvände till Sverige i början av 1522
”Allmogen i Dalarna ville framför allt inte ha tillbaka Gustaf Trolle som ärkebiskop, och man skickade en skrivelse till kungen i februari 1522 där man sade att om Trolle kom tillbaka, genom kungens försorg, kunde man inte längre hålla den ’huldskap och trohet’ som man hade lovat honom. Man klagade också över dyrtid och skatter och skrev att som läget var fick man kanske sätta nyckeln i dörren och gå, det vill säga ifrån hus och hem. Rune Svensson tycker sig känna igen vändningarna i brevet från Tina som tyder på att Peder Jakobsson haft sin hand med i formuleringarna.”
1523
februari eller mars 1523 vald till biskop i Västerås och medlem i riksrådet (Västerås stift hade usel ekonomi).
midsommar 1523 höll han hyllningstal till Gustav Vasa i Storkyrkan (efter intåget i Stockholm)
sommaren 1523 valdes Mäster Knut enhälligt till ärkebiskop men tvingades avsäga sig uppdraget efter påtryckningar från Gustav Vasa. När Peder Jacobi kritiserade påtryckningarna kom han i onåd.
September 1523 avsattes Peder Jacobi av Gustav Vasa efter bara 6 månader. Mäster Knut försvarade Peder Jacobi och även han avsattes. Det finns belägg för att Peder Jacobi kritiserat Gustav Vasas kyrkopolitik. ”Särskilt gällde det hans eget stift, Västerås, som drabbats hårt av Gustavs pålagor. Han hade konfiskerat stora delar av kyrkans tillgångar. Det framgår av Peder Jakobssons korrespondens med till exempel biskop Brask att han var upprörd över detta. Hade Gustav inte slagit till så hårt och avsatt honom hade Jakobssons kritik kanske stannat vid den kyrkliga och ekonomiska kritiken. Men nu utvecklades det till något annat och större.” Citat från Marie-Louise Flembergs bok om Kristina Gyllenstierna.
Citat ur Gustav Vasa av Ivan Svalenius
”Men blott ett par månader efter kungavalet, just under Västeråsmarknaden i september 1523, bröt katastrofen in över herr Peder. ’Kom kung Gustav’, berättar Peder Svart, ’på den tiden tillhanda något brev, dem hans fogdar upptagit hade, vilket herr Peder Sunnanväder hade utskrivit, uti vilket var ganska mycket flärd, spott och lögnaktige blänninger, de Hans Maj:t något vore för när’. Gick så Gustav oförmodat upp till kapitelhuset, dit riksrådet och stftstadens präster och biskopen i spetsen församlats, ’ bar honom hans obeständig skrivelse under ögonen. Varför kunde samme herr Peder Sunnanväder icke undlede sig från crimine leasade maiestatis, det är från ett stycke förräderi. Dock var kung Gustav honom så nådig, att han fick tog honom vid halsen, utan allenast försköt honom ifrån det ämbetet och biskopsstånd’.”
”Peder Sunnanväders kritik måste ha träffat konungen mer personligt, den måste ha stött på en sjuk och ömmande punkt.'”
”Vi får gå tillbaka till den oktoberdag i Stockholmsskären 1518, då Gustav Vasa och hans faderlige vän Hemming Gadh jämte fyra andra svenska herremän svekfullt bortfördes av Kristian II, den våldshandling, som måste ha gått Gustav djupt till sinnes. Den hade av Sten Sture uppfattats på ett helt annat sätt. Hos riksföreståndaren steg snart den mörka misstanken fram, att Gadh frivilligt låtit taga sig till fånga, att han i verkligheten var en förrädare, Hade han inte alltsedan han miste Linköpings biskopsstol stundom visat personligt missnöje och även kritiserat her Stens politik? Och hade han inte tillstyrkt de ödesdigra förhandlingarna med den danske tyrannen?
En som ivrigt underblåst denna riksföreståndarens misstro var just kansler Peder Jakobsson Sunnanväder som då stod på höjden av sin makt. Han lagade så att hans forne medtävlare Gadh berövades sitt slottslän Kastellholm, med döden lät han straffa män som stått den landsflyktige prelaten nära, hätskt och hatiskt förföljde han dennes främste medhjälpare och allt i allo, dekanen i Linköping, Erik Svensson.
För Gustav Vasa var och förblev Hemming Gadh en oförvitlig man. Att kalla det danska sveket ett svenskt förräderi måste för honom framstå ej blott som en kränkning av minnet av ’en rättsinnad, trohjärtad svensk man’, såsom han karakteriserade den utvalde biskopen, utan också som en förbrytelse mot Gadhs olycksbröder, mot Gustav Vasa själv. Om herr Peders tal eller skrift andats något dylik förstår man konungens ursinne.”
1524
Citat ur Marie- Louise Flemberg
”Våren 1524 kom ett möte till stånd i Stockholm mellan kungen och Peder som reste dit mot lovad lejd. Lejden ska, som han själv anger i ett brev, ha givits genom förmedling av Kristina Gyllenstierna och hennes mor Sigrid Banér. I brevet skriver han att Kristina och Sigrid ska ha ”förvärvat” lejdebrevet av kungen. Rune Stensson tror att Peder blivit kallad av Gustav, som inte själv skrivit ut någon lejd. Han vågade antagligen inte ge sig iväg utan lejd och bad om hjälp. Peder anger tiden till ”fastan”. Kristina kom tillbaka till Sverige i januari men de hade alltså redan kontakt.”
”Efter mötet uppstår en situation som till vissa delar är oklar. Peder Jakobsson lämnar Stockholm men blir tillbakahämtad av Gustavs män. Han avkrävs nu en borgen som han troligen inte kunnat, eller velat betala. Istället fick han ordna löftesmän som utställde en borgen för honom. Denna borgen påstås han sedan ha sagt upp på ett sätt som löftesmännen klandrade. Varför han gjorde det framgår inte men det skulle visa sig vara ödesdigert. Kungen skriver i ett brev från december 1524 att Peder ’haffver rymt szin borgan’ och begett sig till Dalarna. Han hade under mötet i Stockholm också blivit tvungen att lova att inte ’stämpla med bönderna’ mot Gustav.”
1525
”Någon gång under 1525 gav sig Peder Jackobsson och mäster Knut till dalarna för att anstifta en resning mot kungen. Enligt Gunnar Westin vittnar det om ’en märklig självöverskattning och en total felbedömning av den politiska situationen i landet.’ Med dem reser också Peder Grym, tidigare fogde hos Gustav Vasa men dessförinnan i Sten Sture den yngres tjänst. Man fångade dalfolkets intresse och fick stöd på vissa håll, framför allt hos vissa präster som, liksom Peder Jakobsson, vände sig mot Gustavs förändring av kyrkan och den nya läran.”
”I maj 1525 skrev folket i Dalarna till Gustav och denna gång i alltmer oförsonlig ton. Han påminns om hur dalfolket hade hjälpt honom, om sin kungaed och hur han tagit de klenoder som skänkts till gudstjänstbruk och sedan förskingrat dessa ur riket. Man framhåller särskilt behandlingen av ’den ärliga, goda kvinnan fru Kristina’ som kungen ska ha gripit och hållit fängslad, och hennes son Nils ska han ha fördrivit ur landet. Brevet avslutas med ett ultimatum. Om inte kungen gör bättring, överger förrädare, ger fru Kristina fri och skapar bättre köpeförhållanden i landet så an man inte längre hålla den ’tro och huldhet’ man lovat honom. Passusen om Kristinas fångenskap är lite svårförklarad. Jag har inte funnit någonting som kan belägga att det verkligen var så. Troligen var det bara ett rykte som nått folket i Dalarna; eller så kanske det avsiktligt hade använts just för att förstärka upprorskänslor.”
Gustav Vasa skickar 20 läster salt till Dalarna som svar på brevet och varnar dem för att lyssna på upprorsmännen.
Socknarna Mora, Orsa, Leksand och Rättvik var mest upproriska. Där höll man möten och förhandlade med varandra om vad som skulle göras. Det ledde till flera skarpa brev till kungen. Gustav Vasa bjöd in till en riksdag 1527, men dit kom de inte.
”I augusti 1525 får flyktingarna stöd från Västeråsbiskopen Peder Månsson. han skriver till den norske ärkebiskopen Olav och ber honom se på Peder Jakobsson och mäster Knut med välvilja. Han ber också att ärkebiskopen inte ska tillåta att ’de oskyldiga förtrycks’. Stensson tyder ordalydelsen som en förtäckt uppmaning att inte utlämna dem till Gustav Vasa.”
Peder Svarts krönika – 1526
Gustav Vasa håller burspråk från tingshögen när folket tågat i procession till Gamla Uppsala. Där klagar han på att det är för många präster och munkar. Folket protesterar när han ville ”mönstra” kyrkans folk så att ”de onyttige brödsäckar måtte … se sig om, och nära sig uti sin ännessvett som Gud befallt hade”. När han red hem utsåg han en majgreve (se tidigare inlägg).
”På denna sommar eller våren tillförne födde i Vpsale den ädle välboren Jungkarl Niels Steenson, till vilken begravning församlades en ganska stor del av adeln samt med hans moder Fru Christine unge Herr Steens Stures efterleverske.”
”Utav detta den goda Jungkarles avsomnande tog en arg förtvivlad bubf tillfälle att göra ett skadligt uppror här i landet.”
Junkern ”drog så till Jngegiard, med Ärkebispens föreskrift, predikande ock henne i trone. Hon var till (av staket och oförsiktigt beråd) och gav honom sin dotter. Jungfrun skänkte honom en gullked och satte henne på hans hals, så stor att hon räckte honom nederom hans länder. Vilket allt (man kan tänka) skedde i det fröjdefulla förhopp, att hon skulle bliva Drottning i Sverige.”
Junkern ”drog över fjället och in i Dalarne igen, tog uppå och begynte resa.en där ville ingen följa honom mera än de tre socknar. De där bodde i Gangne och Thuna vore som vi pläga kalla på latin neutrales, det är de hölls med ingen rätteligen, varken Dalejunkarlen eller Kung Göstaff.”
Peder Svart uttrycker det som att det ”skedde mycket mord” mellan daljunkerns män (Orsa, Mora och Leksand) och kungens fogdar. När dalfolket upptäckte att de inte fick bergsslagen med sig blev de rädda (”begynte de få loppona i örat och tänka sig om uti vad farlighet de stadde vore”). När Gustav Vasa hörde detta drog han till Västerås dit han kallade större delen av rådet samt Kristina Gyllenstierna. Hon tvingades skriva att brev till ”daljunkern” att hennes son Nils Sture hade avlidit. Därefter skickade Gustav Vasa en krigshär till Dalarna där han mötte allmogen vid Börstads färja.
Gustav Vasa förhandlade med ärkebiskopen i Norge tills Peder Jacobi och Mäster Knut utlämnades. I februari 1526 bestämde sig det norska rådet för att ge Gustav besked att flyktingarna får komma till Sverige i trygghet och framföra sin talan så stöder Norge det. Efter att Gustav lovat lejdebrev och att de får återvända till Norge om de befinns oskyldiga bestämmer sig Norges ärkebiskop för att utelämna mäster Knut till Sverige med ytterligare krav på en rättvis behandling och att denna gång specificerar han att den ska ske inför kyrkliga domare.
Följande citat från Marie-Louise Flemberg ”Gustav bortsåg helt från kraven. När mäster Knut väl kommit till Sverige ställdes han genast inför rätta i en civil domstol bestående av riksråd. Knut anklagades för uppenbart förräderi och hans egna brev anfördes mot honom. Han anklagas för att tillsammans med Peder Jacobsson försökt uppvigla först Dalarna och sedan resten av riket att gå emot kungen i ett uppror”
En eller två dagar före rättegången mot Mäster Knut har Gustav Vasa fört diskussioner med ärkebiskopen och biskoparna om hur stor summa kyrkan skulle lämna ifrån sig till kungen. Kungen går här med på att väsentligt sänka beloppet – var det priset för kyrkomännens tystnad?
Enligt Marie-Lousie Flemberg flydde Peder Jacobi till fru Inger Ottesdotter på Östråt och fördes några månader senare till ärkebiskopen som i september 1526 utelämnade honom till Gustav Vasa.
”In Augusto fördes de genom Vpsale och åt Stockholm … Så bleve de alle tre införda i Stocholm med en fastslagen och vore iklädde gamle utnötte och slarvat korkåpor, ridandes återåvoge på slutna hästar. Peder Synnanweder med ena halmkrona på huvudet och ett söndrigt träsvärd vid sidone. M. Cnuut med en näverbiskops skruv. Och en stor hop i large kläder hölls sig vara deras bilöpare. De ropet till folket vem de mötte, och sporde, om de något hade sett Kung Göstaff eller visste vart han hade tagit vägen. Ty där var kommen en ny Konung, Herr Peder Kanseläder Synnanväder, han ville gripan. Genom norra porten blev de införda, och den ena långgatan söder och den andre norr, på det sista in uppå stora torget och uppå kåken, där måtte de dricka bödeln till. Borde ock där mycken rim uppläses om deras färd. Komme ock somme av rimmen på det grundet ut, att de visa män hade heller velat bliva uppenbara förrädere, än gilla Doktor Morten Luthers lärdom. Dessa rim vård med mycket skrattar framförd med fastelags åthävor och aktion &c. Sedan fördes de i fängelse där de blev förhållen utöver Julen och in på annat året.”
Peder Svarts krönika 1527
”Därför nödgades Konungen tänka till att späka några landsändar, och tvinga dem till lydno.
Konungen kallade allt sitt mesta krigsfolk både sitt eget och hela adelen tillhopa, både av Finnland och Sverige, mönstrade dem Kyndermässe tid i Westerårs. De vore väl till häst och fot vid 12 eller 14 tusen. Drog så med dem rätt upp åt Dalarne. Skrev dem så till både Östre och Västra Dalarne, att de skulle möta honom var man vid Thuna, vad de heller ville med örligshär, eller ock med underdånighet måtte råda före. Var de ock icke ville möta honom där, då ville han gästa dem hemma så att dem skulle svida efter. Han fick dem ock för sig i Thuna, hade dem i en hop och ställde sitt krigsfolk och fältskytte allt kring om dem. Där blev ett hårt burspråk. Moens Bryntesson förde mest ordet på Kungens vägna. Sporde dem till vad dem våldet? Vad de där till hade för orsak, att deras rätta Herra och Konung, den de så ofta hyllat och svurit hade huldskap och manskap så skännelige föraktade, det hans Nåde eller hans befallningsmän måtte platt ingen lydno eller hörsammat hos dem hava, item om de hade rede förgätit vad nåde Hans Majestät gjorde med dem för de uppror de honom gjort hade i Herr Peders Synnanweders och Dalejungkarlens tid. Dalekarlaner svarade dock endast törstigt och sade, att de tackade Konungnen, att han hade tagit dem till nåder för de tu upproren, men sedan visste de sig intet illa hava gjort, att hava ett förrädeligit och olydigt hjärta till sin Herra och Konung.”
”Så rede Riddarskapet till Konungen där han höll ibland (dock uti sitt fulla körts blank till hand och fot) både honom att han ville låta åtskilja den allmogen, ställandes sina vänner Retwijckz karlar och flere de obrottslige vore på en särdeles plats, låtandes ock de andre bliva för sig särdeles på en plats. Konungen svarade och befallde utmönstra av hopen Dalejungkarlens överst Råd, och månge andre som hade brukat sin skamlösa och förflugna mun uppå honom. Lät dem där av Rådet dömas efter Sveriges lagbok. De begärde skriftermål, den blev dem också efterlåten. Blev så strax där avrättade i ringen. När de andre det råge att blodet begynte rinna, kom annat ljud i skällona, fruktade svårligen om livet, begynte skria och gråta, följ uppå knä, tiggde och beddes för Guds skull nåder av Konungen, lovade bättring, och efter en ganska lång förhandling bekomme de nåde och vänskap.”
Sedan drog hären vidare till Kopparberget, Svärdsjö och så över Hälsingeskogen, in i Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Gästrikland.
Marie-Louise Flemberg
I boken Kristina Gyllenstierna – Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann har författaren kommit fram till att Peder Svarts krönika inte stämmer.
Följande datum har hon angett
juli 1525
Nils Sture förs till hovet efter erövringen av Kalmar. Ärkebiskopen Johannes Magnus försöker förmedla bildning till Nils Sture. Gustav Vasa tyckte att Nils var egensinnig och bångstyrig. ”Gustav försökte, enligt egen utsago, med både hot och stryk men utan framgång, och då ledsnade han. Han skrev ett brev till Kristina där han klagade över Nils bristande vilja att vara kungen till lags. Nils drar sig undan och uppför sig inte som Gustav väntat av en page och kungen vill därför skicka hem honom till Kristina. Det finns två brev från Gustav till Kristina som tydligt visar kungens irritation (se nedan).
9 augusti 1526
Mäster Knut dömdes till döden
September 1526
Peder Jacobi (Sunnanväder) utlämnas av den norske ärkebiskopen
Oktober 1526
I Peder Svarts krönika berättas om Börstads färja innan beskrivningen av hur Peder Jacobi och Mäster Knut förs in i Stockholm. Jag har emellertid en anteckning om att Gustav Vasa skulle talat till dalkarlarna vid Börstads färja i oktober 1526 – dvs när Peder Svart och Mäster Knut redan satt i kåken.
”Så förstockade då Kung Göstas en god krigs här dit upp. De togo med sig av bergzlagen mycket av allmogen, dock ingen annan än dem, som välvilliga medfölja ville. De komme in till Börstads färjo, [ Faktakoll med Dalarnas museum – låg den vid Stora Tuna?]där lade hinna andre sig på hin annan side gen mot ganska starke. De sköte många skäktor och pilar över älvene var till annan. Då komme Rettwijcks män på denne sidone om älvene. Men desse fruktade i förstone att de skulle ock vara fiender. Så hade de från Rettwijck sin bud till denna, läte dem förstå att deres mening var föröka och styrka Kung Göttstaffs hop, och ville med honom uppsätta liv och blod. De låte mot var annen i någre dagar, att de måtte få lejde och gisslan för 15 män, dem de över dit till dem förskicka ville. Vilket också skedde…
I förhandlingen begärde dalkarlarna
- Daljunkern skulle få fri lejd ut ur landet
- “Därnäst att det de hade företagit skulle vara förlåtet och en övertalad sak”
- “Till det tredje, att icke någen ny tro eller Lutheri måtte dem bliva påfört
- “Till det fjärde, att Konungen icke skulle draga så mång främmande och utländske sätt med uthackat och brokot kläde &c”
- “Till det femte, att han skulle brLyfja upp eller eljes avliva dem som åte kött om fredagen eller om lögerdagen &c.”
Gustav Vasa lovade obrottsligt hålla punkt ett och två. Han bad dem att inte bekymra sig om punkt tre och fem för det hade de inte förstånd till.
Till det fjärde svarade han att han intet ville bliva mästrad av dem, hure han skulle kläda sina Dravanter och Hovgesin. Han måtte ock rätta sig efter andra potentater, Kejsaren, Kunder och Furstar, att vi svenskar äre icke mere svin eller getter än de.
”Så hade Dalekarlaner nu icke anor råd utan de måtte giva sig till freds och låta sig här med nöja. Så blev freden bejakad på både sidor, satte sig ock alla bönderna neder på både sidor, och Kungens krigsfolk drog ock tillbaka sin borgeläge igen.”
December 1526
Kristina Gyllenstierna trolovas med Johan Turesson (Tre Rosor) i Uppsala.
2-9 februari 1527
Gustav Vasa vistas på Gripsholm. Därefter beger han sig till Uppsala via Svartsjö slott.
18 februari 1527
Peder Jacobi dömdes i Uppsala till ”stegel och hjul” och avrättades under nesliga former. Gustav Vasa var åklagare.
21 februari 1527
Mäster Knut avrättas i Stockholm
Brev från Gustav Vasa till Kristina Gyllenstierna
(Brevet, som är odaterat, är arkiverat på den 2 april 1527 men har enligt Marie-Louise Flemberg avsänts innan brevet sändes till dalkarlarna den 2 mars 1527.)
”Vi sänder Eder son Nils till Eder efter hans egen begäran, väl märkandes att han kan ganska föga formera sig i tukt och goda seder hos oss. Där han ganska ringa vill akta sin tjänst och har platt ingen kärlek till vara vid handen, där vi äro, utan hellre undviker och drager sig ifrån oss, huru han det bekomma kan, ändock det är oss emot, och vi därföre honom straffat hava med ord och skälig aga. Synes för den skull rådligt vara, att I på någon tid sen honom före på ett annat ställe, där han kan yttermera förbättra sig, icke fördrivandes tiden så onyttigt.”
2 mars 1527
Gustav Vasa varnar dalfolket för att sätta tro till den ”skalk” som utger sig för att vara Nils. Marie-Louise Flemberg skriver: ”Formuleringen i det brevet visar, enligt min mening, att kungen i det här läget är osäker på ’skalkens’ identitet. Om Nils hade varit hos honom då hade man kunnat vänta sig att han använt det som argument för att ’skalken’ inte kunde vara Nils. Och om han inte befann sig hos kungen den 2 mars blir det oförklarligt att han så sent som i april skriver till Kristina att han skickar hem Nils.
9 mars 1527
Gustav Vasa befinner sig i Uppsala från mitten av februari till den 9 mars.
Så här spekulerar Marie-Louise Flemberg:
”Det finns anledning att tro att den spektakulära avrättningen med svärd, varpå följde stegel och hjul, genast blev känd. Min tanke är att Nils inte befann sig i kungens omedelbara närhet under denna tid. Gustav hade ett stort hov och delar av hovet följde med honom på de ständiga resorna, men inte alla. Somliga lämnades kvar på slotten och han tog med sig dem han behövde allt efter ändamålet med resan. I breven klagar kungen på Nils uppträdande, han håller sig undan och sköter inte sina uppdrag. Jag menar att det är fullt troligt att ungen inte tog med Nils till Uppsala … Kontentan blir att Gustav kanske inte omedelbart skulle fått veta om Nils helt enkelt avvek från hovet i Stockholm. När brevet till Kristina om att han skickar hem Nils skrevs behöver denne inte ha varit i hans närhet.”
11 mars 1527
Gustav Vasa återvänder till Gripsholm.
22 mars 1527
Gustav Vasa skriver till Kristina Gyllenstierna att ”Nils begärt kungens tillstånd att ’försöka sig i Tyskland’. Det vill kungen gärna tillåta med motiveringen att Nils kanske lättare där hos främmande ’herrar och furstar’ skall lära sig ett ’duktigt umgänge’ och ’besinna sig och bli till gagn och heder i framtiden’. Om Tysklandsplanerna har vi bara Gustavs ord. Kanske var det snarare han som ville få Nils på lite avstånd. Brevet är adresserat till ’fri Cristin på Vaengarn’, det vill säga Venngarn. Någon gång under 1527 avled Kristinas mor Sigrid som var bosatt där.”
14 april 1527
”Jag Nils Sture, rätter arvinge till Sverige och härnäst med Guds hjälp hövitsman”. Han skriver att dalfolket lovat att hjälpa honom att ”avstyra detta ynkliga skada och fördärv, som nu ligger in uppå detta fattiga riket”. Han vänder sig särskilt emot att kyrkor och kloster ödeläggs, att den gamla tron överges men också mot de tunga skatterna. Han ber dem att inte sätta tro till de lögner och skvaller som vill förvända dem och som säger att han inte är den han säger sig vara. (Brev avsänt från Malung adresserat till invånarna i Värmland.)
Maj 1527
I brev till invånarna i Hälsingland meddelas att ting ska hållas i Tuna och uppmanar hälsingarna att sända några från varje socken till tinget. Så sker också men däremot vill man inte resa till det ting som Gustav utlyst till Västerås den siste juni.
16-18 juni 1527
Reformationsriksdagen i Västerås
Augusti 1527
Vigsel mellan Kristina Gyllenstierna och Johan Turesson med bröllopsfest på Lindholmens gård (Ture Jönssons egendom). Äldre berättelser talar om ett bröllopsfölje på tre kilometer.
Oktober 1527
Under hela våren fortsatte Gustav Vasa att skriva till folket i Dalarna och varna för daljunkern. Han uppmanade även köpmännen i Västergötland att mana dalfolket till besinning. I oktober lästes västgötarnas brev upp i Mora och Tuna.
Hösten 1527 – våren 1528
Nils Sture välkomnades av Inger Ottesdatter Römer (1475-1555) på den norska borgen Austrått (Östråt) nära Trondheim. Hon lär ha varit den sista representanten för den norska högadeln och en av Norges rikaste kvinnor. Hennes svärson, Vincent Länge, hade mött Nils Sture när han satt fången i Danmark. Bröllop planerades mellan Ingers dotter Eline och Nils Sture.
November 1527
Rykte spreds i Norge att den svenske kungen var död. Ett intåg planerades med Nils Sture i spetsen utan att man undersökte om ryktet om kungens död var sant.
December 1527
Nils Sture skriver brev där han berättar att han lovat ärkebiskopen Olav i Trondheim, Vincens och Ove Lunge att vara en trogen vän till både Danmark och Norge och att han, när han kom till makten i Sverige skulle ge tillbaka Viken (Bohuslän) till Norge.
Upproret misslyckades. Gustav Vasa använde tiden till att göra små snabba räder in i Dalarna och tillfångatog bl a Peder Grym.
12 januari 1528
Kröningen av Gustav Vasa i Uppsala domkyrka. Johan Turesson dubbades till riddare och togs in i riksrådet. Ture Jönsson, som var rikshovmästare, bar riksäpplet i kröningsprocessionen.
Januari 1528
I brev till ”inbyggarna i Siljansdalen, Västerdalarna och Bergslagen” försäkrar Nils Sture att han är äkta son till Sten Sture. ”Han skriver att Gustav Vasa varken hållit ära, redlighet, tro, ag, brev eller sigill och att han besmittat och förnedrat den heliga kristna tron.”
Februari 1528
Gustav Vasa skriver till Vincent Lunge och begär att Daljunkern ska utlämnas. Nu börjar stödet för Nils Sture vackla. Den danske kungen vill inte störa relationen med Gustav Vasa. Vincent Lunge vill inte störa relationen med danske kungen. Fru Inger och Vincent Lunge är fortfarande övertygade om att Nils är son till Sten Sture dy. Vincent Lunge uppger att han ska skicka Nils Sture till Skottland.
Utdrag ur Wikipedia
Dalkarlarna skickade ombud till kungen i samband med hans kröning i Uppsala 28 januari 1528. Till det yttre var relationen till dem vid den här tiden god, men Gustav Vasa höll ögonen på dem och planerade troligen redan en straffexpedition. Femtondag jul sände han fogdar med uppmaning att efterspana upprorsmän. Från riksdagen i Västerås, dit han 15 februari kallat riksråden och de främsta ur adeln skrev han skrivelser till dalkarlarna där han förklarade sig ha för avsikt att rycka upp till Norska gränsen för att efterspana om några upprorsmän återvänt från Norge. Samtidigt kallade han till ett landsting i Stora Tuna socken på askonsdagen. I februari drog han i spetsen för 14.000 man upp till Stora Tuna, där allmogen församlats på slätten runt Stora Tuna kyrka. Folket omringades och några kanoner placerades med mynningen mot folkhavet. Kungen själv satt till häst i rustningen, medan rådmännen som ledde underhandlingarna med bönderna satt framför honom något åt sidan.[3]
Först upplästes en skrivelse, där allmogen klandrades för sitt agerande under de senaste åren, det tydliggjordes att de inte hade rättighet att bestämma vem som skulle vara kung och om de försökte sig på det skulle de straffas som fiender till riket. Måns Bryntesson höll även ett tal där han klandrade dem för att ha brutit sin tro mot kungen och framhöll det tålamod kungen visat mot dem. Dalkarlarna tackade kungen för den nåd han visat mot dem, men menade sig inte ha begått något brott eller genomfört något uppror. Måns Bryntesson klargjorde då att om bönderna själva inte utlämnade alla som stött Daljunkern skulle alla bönder på platsen avrättas. Dalkarlarna valde då att själva utlämna personer som deltagit i upproret. Dessa dömdes omedelbart av lagmännen och riksråden till döden och började avrättas.[3]
Vartefter allt fler bönder avrättades började de kvarvarande be om nåd. Kungen var till en början oberörd av deras böner, men när han ansåg demonstrationen fått avsedd verkan lät han de övriga få nåd. Han drog därefter till Hälsingland, som man där befunnit sig i brevkontakt med dalkarlarna. Även här omringades allmogen och tvingades till underkastelse, men han nöjde sig med att arrestera några av huvudmännen. Därefter begav han sig till Gästrikland för att även hålla landsting med allmogen där. Under tiden som Gustav Vasa befann sig i Gästrikland greps en av huvudmännen för upproret, Peder Grym
mars 1528
Namnet Jöns Hansson dyker upp för första gången. Jöns Hansson hade varit i tjänst hos Peder Jakobsson när han for till Norge. Därefter hade han fått tjänst som källardräng hos ärkebiskopen i Trondheim.
22 april 1528
Peder Grym rannsakades inför Stockholms rådhusrätt anklagad för att ha planerat förräderi mot kungen tillsammans med Daljunkern. Från bevarade handlingar framgår att junker Nils i Trondheim fått löfte om hjälp med skepp för att inta Kalmar och Öland till sommaren.
Maj 1528
Nils Sture sattes på ett privat skepp mot Danmark av Lunge. Nils Sture rymde när skeppet angjorde i Marstrand och tog sig ombord på ett skepp mot Rostock. I Rostack blev han behandlad som ”en riddersman anstod”.
Juni 1528
Gustav Vasa får veta att Nils Sture är i Rostock och skriver flera brev till rådet för att få honom utlämnad eller ställd inför rätta.
7 augusti 1528
Gustav Vasa begär i brev att Kristina Gyllenstierna ska skriva till råd och borgmästare i Rostock om Daljunkern. ”Han preciserar också hur hon ska skriva och vissa av meningarna återfinner man nästan ordagrant i hennes brev. Hon skulle dels begära att Daljunkern blev utlämnad, dels att han bestraffades. I början av brevet framkommer att saken redan varit på tal och Gustav påminner nu Kristina om ’euro handlat vartt oss emellom om den skall the sig benämpdt haffuer här stens och edher son’ (hur det överenskommits oss emellan om den skall som säger sig vara herr Stens och eder son).
6-8 augusti 1528
Under denna tid befann sig Kristina Gyllenstierna på Lindholmens säteri utanför Lidköping gällande fördelningen av arvet efter Sigrid Banér. Gustav Vasa hävdade att han hade arvsrätt. Troligen gjordes en förlikning mellan sidorna där även Nils Sture ingick.
I ett brev, daterat den 8 augusti 1528, och försett med Kristinas, Johan Turessons och svärfadern Ture Jönssons sigill nämns för första gången att Nils Sture skulle ha dött redan i Sverige. Brevet skickades till Rostock och ledde till att Nils Sture ställdes inför rätta den 25 september 1528.
Marie-Louise Flemberg analyser av brev och brevkoncept återfinns i boken Kristina Gyllenstierna – kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann på sidorna 175-199. Hon konstaterar också att Peder Svarts berättelse hur Kristina inte ville erkänna honom för dalfolket bara finns hos Peder Svart.
Sveriges nydaningstid från 1521-1611
”Redan innan Gustaf blef konung hade han sökt sörja för att genom
besättande af de lediga biskopsstolarna återställa ordningen inom kyrkan.
Det var sannolikt ej utan hans tillskyn delse, som Magnus Haraldsson utsågs
till biskop i Skara, Magnus Sommar till biskop i Strengnäs. Om dessa mäns
föregående lefnadsförbållanden käuuer man ej mer, än att vid tiden för valet
den förre var erkedjekne i Skara, den senare prost inom Strengnäs kapitel.
Deras val skall ha skett 1522. I början af följande år valdes till biskop i
Vesterås dekanen derstädes Petrus Jacobi (Peder Jakobsson, Peder
Sun-nanväder), med kapitlets enhälliga bifall, såsom han sjelf skrifver, »hvartill
kom dalkarlarnes mogna råd». Han var en man känd ifrun Sturames historia.
Han hade varit en af deras ifrigaste anhängare, såsom kansler tjenat Svante
Nilsson och Sten Sture den yngre och efter den senares död troget bistått hans
enka, på hvars uppdrag han i början af 1520 begaf sig till Danzig och Polen
för att der skaffa hjelp mot det danska anfallet. Under befrielsekriget
återvände han till Sverige. Man har skäl att förmoda, att Gustaf ej gema såg
hans val till biskop, och förhållandet emellan de båda männen utvecklade
sig snart på ett sätt, som märkvärdigt besannade Peder kanslers egna ord i
det bref hvarmed han underrättade Hans Brask om sitt val: »Ju högre man
stigit, desto farligare är fallet.» Redan ett halft år efter valet, i början af
september 1523, då konungen uppehöll sig i Vesterås, gick han en dag upp
i kapitlet och framlade der bref, som Peder Jakobsson skrifvit och hvilka
an-sågos vitna om förrädiska stämplingar mot konungen, hvarför denne lät kapitlet
förklara den nyvalde biskopen afsatt. Dervid blef det tills vidare, hvad Peder
kansler beträffade. Men äfven en af hans medbröder inom kapitlet,
domprosten mäster Knut Eriksson, rycktes med i fallet. Han skall så ifrigt
hafva tagit den anklagades försvar, att konungens misstankar äfven
riktades mot honom, och han blef äfven afsatt. Till biskop utsågs enligt
konungens anvisning doktor Petrus Magui (Per Månsson), en lärd man, som for
ögonblicket i egenskap af ombud för Vadstena kloster uppehöll sig i Roma.
Det finnes en berättelse, att den nyssnämde mäster Knut skall hafva
varit utsedd till innehafvare af Upsala erkebiskopsstol. Huru dermed
förhåller sig är ovisst. Säkert är, att han åtminstone varit påtänkt till platsen.
Men det var en annan som kom att intaga den: påflige legaten Johannes
Magni (Jöns Månsson), som, enligt hvad förut är nämdt, i dagarna för ko-