Så kommer jag inte undan – Västerås måste vara med i Vrede i Älvdalen. Ja, faktiskt får vi besöka Morsmässomarknaden i Västerås redan i september 1522.
Men hur såg det ut i Västerås på den tiden?
Nedanstående citat är hämtat från en arkeologisk föreundersökning av Jonas Ros med titeln Vikingatida och medeltida bebyggelse i Västerås
Vidare fanns en östvästlig centralgata från Slottsgatan förbi Nicolaikyrkan med utfart västerut. På den östra sidan av Slottsgatan fanns det långdragna tomter som sträckte sig från gatan och ned mot Svartån. Tomter fanns även på den västra sidan av gata
Slottsgatan har sannolikt haft en vikingatida/medeltida föregångare som har löpt parallellt med Svartån. Slottet har givit namn till gatan. Västerås slott uppfördes under 1300-talet och Slottsgatan måste dessförinnan ha burit ett äldre namn, men vi vet inte vilket. Vi vet inte exakt var den äldre gatan gick, men det är uppskattningsvis ca 10 meter fram till gatan från huset i zon III. Det antas finnas utrymme för två huslägen där. Närmast gatan kan det ha funnits en bod avsedd för handel och hantverk, benämnd zon I. I nästa zon kan det ha funnits en byggnad använd för förvaring, benämnd zon II.
Man kan spekulera i möjligheten att där kan ha funnits mindre hus, små bryggor och uppläggningsplatser för mindre båtar. Att döma av den äldsta kartan från 1688 (se figur 2a) sträckte sig flera smala tomter ungefär fram till Svartåns nuvarande flöde. På sven Olssons rekonstruktion var det dock färre och större tomter i området (se figur 3). Under medeltiden var Svartån antagligen bredare och sträckt sig upp på området som nu är land.
Enligt Sven Olsson var jordnaturen på platsen för undersökningsområdet självägande grund under senmedeltiden, tomterna ägdes alltså av enskilda. Under 1600-talet bodde det högre och mer välsituerade borgerskapet vid Slottsgatan. Området närmast slottet var gammal kronojord och där bodde kronans tjänare, slottsstatens ämbetsmän, vapensmeder och hantverkare vid slottet
Under medeltiden var Västerås utskeppningshamn för Bergslagen d.v.s. en viktig omlastningsplats för varor (Gustafsson 1977 s. 32ff). Inte minst järn från Bergslagen skeppades ut för vidare transport bl.a. till Tyskland. Västerås kan eventuellt redan under yngre järnåldern ha varit en viktig utskeppningshamn för järn, älghorn och skinn. Under 1300-talet vet vi att det i staden bedrevs ett omfattande hantverk, det förädlades bl.a. järn och andra metaller i smedjor i staden och läder bearbetades i hantverksbodar. Staden hade sannolikt funktion som marknadsplats för omlandet. Det är möjligt att orten redan under vikingatiden var en centralort och att där fanns en handelsplats. Staden blev ett viktigt kyrkligt centrum och en mötesplats. Fler funktioner tillkom allteftersom.
September 1523
Ibland andra besparingar och mödosamt Kung Göstas på den tiden hade, kommehonom tillhanda något brev, dem hans Fougter upptagit hade, vilket Herr Peder Synnanwedhter hade utskrivit, uti ville var ganska mycket flärd, spott och lögnaktige bränningar, de Hans Majestät något vore för när. Varför drog Kung Göstas om Moremässone till Westrårs. Och söndagen där näst efter tog han med sig Rikesens Råd så många där då tillstädes vore, gick upp i Kapitel huset dit alle Kaniner och förbemätle Electus församlade vore, bar honom sin obeständig skrivelse under ögonen. Varför kunde samme Herr Peder Synnanwedher icke inleda sig a crimini less maiestatis, det är får ett stycke förräderi. Dock var Kung Göstas honom så nådig att han icke tog honom vid halsen, utan allenast försköt honom ifrån det ämbetet och biskops stånd. Men M. Cnutt domprost föll allt för hårt i försvar för honom, av vilket konung Gustaf kunde märka att emellan dem var något hemligt förbund emot honom. Varför förstått han honom och framledes av sitt stånd, och när kaniner sig mycket besvärade, att för brist de hade på personer kunde de ingen veta så skicklig de de måtte välja till biskop, gav konung Gustaf dem råd att de skulle välja en lärd man Petrus Magnj den var stadd i Rom och hade där inne S. Birgitte hus till vilket han dit förstockad var ifrå Wastena kloster. Vilket ock så skedde, de skrevs både honom och påven till därom.
Våren 1525
Våren 1525 höll dalkarlarna ett möte i Stora Tuna socken och uppsatte där ett brev, där de klagade över att kungen låtit fängsla Kristina, Nils Sture och Jöns Karlsson, och i stället satt tyska och danska före detta fiender till fogdar, att de ansåg sig fria från sin tro och lydnad, om inte missförhållandena rättades. Dalkarlarna skall även ha haft kontakt med Søren Norby, som skall ha haft kontakter med Kristina Nilsdotter, Sten Sture den yngres änka om ett giftermål.[2]
Brevet framlämnades till kungen vid det riksmöte han anordnat i Västerås maj 1525. Där lyckades han dock få alla närvarande parter att lova honom tro och lydnad
Juni 1527
Nedanstående uppgifter hämtade från Lars-Olof Larssons Gustav Vasa – landsfader eller tyrann sidan 155 ff.
”Mötet var förlagt till dominikanernas konserthus i Västerås. Förnadlingarna började med att Laurentius Andreae, eller möjlighet Gustav själv, föredrog den kungliga ’framställningen’. Helt visst var den utformad av kungen och hans minister i samråd, där den senares hand tydligt märks i den mera formella uppläggningen.
Framstättningen inleds med en samlad översikt av de händelserika år då Gustav varit rikets föreståndare och konung. Med stark åskådlighet och logisk skärpa målas bilden upp av ett samfund med två parter, ett folk och en konung, som ingått ett ömsesidigt bindande kontrakt. Båda har sina förpliktelser, givna med bindande eder enligt gällande lag, Men hur har dessa eder och förpliktelser uppfyllts? Frågan besvaras löpande på ett sätt som vill visa att folket genomgående svikit sin trohetsed. Konungen har däremot utan att förtröttas vinnlagt sig om riket och folkets bästa, Trofast har han agerat med folkets frihet och frid för ögonen. Bilden som här manas fram är identisk med den sanne fridsfursten i den augustins historieuppfattningens jordiska gudsstat.
Framställningens första del mynnar ut i ett erbjudande om att stå till svars inför de församlade ständerna för eventuella brott som han, konungen, skulle ha gjort sig skyldig till mot riket, Som kulmen begär han dessutom att bli kvitt regementet, på vilket han offrat så stor men otacksam möda.