Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung i Strängnäs. Så klart jag behövde besöka denna plats!
Efter våra upptäckter i Tuna och Uppsala utgick jag ifrån teorin att platsen var vald för att visa makt. Om min teori stämde skulle platsen ha varit betydelsefull även innan de patriarkala religionerna. Och visst fann vi spännande ledtrådar (som får ett eget inlägg).
Nedan samlar jag citat om kungavalet 1523. Så här skriver Peder Svart:
”Emot Pingesdagane följ alla Riksens Ständer endräktelige till och begärde en Herredag, den blev beramat att hållas skulle om Pingesdagen i Strengnäes, ändock Staden var föga bygd efter han blev avbränd för tre år tillförne.
Där hade M. Cnwt (på den tiden Domprost i Westrårs) en latinsk oration, den allt gick på den grunden, att de Svenske måtte kora sig en Konung, att detta väldige berömmelse Konungariket icke nu länger skulle hållas för någons ladugård eller red kyrka, och icke vara försvarslöst, bliva ryckt och kitt hit och dit mer än anor Konungerike &c. Och efter de hade nu förnummit och sett för ögonen, vad gåvor, vad lycke, förstånd och visdom &c den Allsmäktigeste Gud hade denne ädle Herre Herr Göstas Rikesens Hövitsman med begåvat, där till, efter han ock var utav den höglovlige de gamle Göters och Sveers Konungars blod och stomme, kunde ingen likare, skickligare och bättre där till finnas &c.
På denne mening följ ock endräkteligen alle Rikesens Ständer, begärandes med mycken knäfall och många tårar att han samma ok och borde med Konunga namn och Majestät, dem alle till gode bistånd och försvar ville värdigas nådeligen sig uppå taga.
Var ock då där tillstädes med Påvans Legat Joannes Magni Gotus den nu nyligen i denne dagar var kommen i landet ifrå Rom. Han hade ock ett vidlyftigt tal till Riksens Ständer, rådandes dem allvarlige till det samma, att de icke skulle avstå förr än Herr Göstas hade dem deras bön bejakat. Bad ock om den samma samtliga med dem. Till vilket Herr Göstas svarade, att han ville så mycket bedja dem, som de hade honom besitt, att de ville honom här uti hava förskonat, och äska en annan där till av de gamle Riddare eller Riddermäns män där då tillstädes vore, som vore Herr Ture Jensen, Herr Holger Carlson, Herr Niels Booson &c, efter han nu allredo var trött och nödig av sådant tungt arbete, sade ytterligare att vemsomhelst de där till väljandes borde den där av den Svenske Ridderlige adel vore, honom ville han gärna svärja sin sannfärdige lydno med huldskap och manskap och all trohet. Men de Svenske stode intet av med deras begäran, som ock icke rådeligt var och ingen ringe makt uppå låg.
Så lät han sig det dock avböjda, följde deras vilja efter, dock mere av ömkemål och varkunnsamfet över sitt förlamade och förtryckta fädernesland, än av nåder synnerlig list han kunde hava till slik tre och högt stånd, ty han hade väl rede förnummit (som han ock sade) att det hade mera galla än honig med sig.
Strax vore då alle Riksens Ständer honom sin ed efter Sveriges lagbok tillsättandes honom ock med uppräckta händer huldskap, torskar och manskap med all underdånighet. Han svor ock dem sin ed som seder är i Konunga hyllning. Allt så i det helige Trefollighets namn blev han hyllad utropad och hälsad för Sveriges och Götes &c utvald Konung. Och detta skedde den fjärde dagen i Junii. Då begynte han först bruka Konunglig titel och skrev sig ut allt så. Göstas med Gud nåde Sveriges och Götes &c utvald konung”
Bernd Bomhouwer och Herman Plönnies från Lübeck beskrev kungavalet så här:
”6 juni. Gustavs val (till konung). Lördagen åtta dagar efter Kristi Lekamens fest, det var den sjätte dagen i månaden juni, har riksrådet tillsammans med fullmäktige från grannländerna, från den stormäkteige och ärofulle riksföreståndaren herr Gustavs hela rike, endräktigt korat honom till konung.”
Göte Göransson har i Gustav Vasa och hans folk refererat de tyska rådsherrarna så här:
”Klockan 8 enligt vad säljaren (kyrkouret) visade hölls en härlig mässa till den Helige Andes lov, som inledning till valceremonien. Efter mässan gick Gustav Vasa till sitt gemak, troligen i Roggeborgen. Så samlades herredagsmännen, riksrådet och lagmännen på kyrkogården där lagmännen talade för sina respektive lagsagors representanter … Resultatet, enhälligt ja, meddelades Gustav Vasa. – I Prästgillesstugan inför Laurentius Andreae och resten av församlingen svor den knästående Gustav kungaeden med två fingrar på boken. Därefter svar varje lagman kungen trohet.
Nästa dag, söndagen den 7 juni, samlades Gustav och riksrådet i Prästagillesstugan tillsammans med lübeckarna. Man inväntade den procession av präster som tågat från domkyrkan för att hämta kungen. När sakramentet, den heliga hostian, kommit fram placerades den på kungens huvud av ärkedjäknen och man återvände till kyrkan med kunglig ståt och pompa. Framför kungen gick den tyska och den svenska adeln med de två lübeckherrarna på var sin sida och med hela riksrådet som följe.
När kungen steg in i domkyrkan stämde kören upp Te Deum Laudamus och man skred fram till högkoret. Därnest förkunnade Laurentius Andreae den nyvalde kungen som Sveriges konung. Gustav satt med riksrådet till vänster och lübeckarna till höger. Så följden mässa om den Heliga Trefaldighet till tacksägelse och efter mässans slut steg kungen upp i predikotornet på norrsidan av kyrkan för att tala till menigheten.”
Ivan Svanlenius har beskrivit kungavalet så här:
”Den utvalde biskopen Magnus Sommar kunde hälsa välkommen till sin stiftstad inte bara sin kollega i Skara och kanske också den i Västerås utan även en långväga gäst, den lärde Johannes Magnus, som just i de dagarna återvände till hemlandet föra tt som påvens legat bekämpa det spirande kätteriet – den gångna tidens tvenne återstående biskopar, Hans Brask och den gamle bräcklige Ingemar i Växjö, uteblev däremot. Från Västergötland kom Ture Jönsson, herremännens främste, ridande med sitt följe, nerifrån hären i Skåne kom överbefälhavaren Berend von Mellan, och på söndagskvällen den sista maj anlände för förlig vind över Mälaren de båda lybska rådsherrarna och inkvarterades hos stadens ärkedjäkne, Laurentius Andreae. Från Svartsjö kom också riksföreståndare.
När de två första förhandlingsdagen, den 2 juni, riksrådet reorganiserades – det kom att innehålla fem andliga och tjugofem världsliga, bland dem trots grundlagens bud tysken herr Berend – då kunde även de icke invigda förstå, att den brännande frågan om de lybska privilegierna skulle nå sitt avgörande. Från svensk sida hade man ju förhalat denna under hänvisning till rådets fåtaligast. Nu var detta skäl ur världen. Men när rådet samtidigt mot gammalt bruk gav riksföreståndaren stad och stämma framför biskoparna, då stod det också klart, att ännu en viktig fråga stod på dagordningen, den man nog anat och sakta talat om, kungavalet.
Följande dag, den 3 juni, framlade lybeckarna för riksrådet sitt privilegieförslag, beledsagat av ett ’sirligt’ tal. Nu fanns, menade Berend Bornhouwer, med ett fulltaligt råd ej längre något skäl att dröja med avgörandet, nu borde äntligen besinnas den dråpliga hjälp, som staden givit Sverige trots alla goda och frestande löften den fått från Danmark. Då riksrådet genom Mellan utbad sig tvenne dagars betänketid, hade lybeckarna intet att invända däremot, men avslutade dagens förhandlingar med en expos över de sista årens dramatiska händelser i Norden, mynnande ut i en avrundande maning – nästan en appell – att nu var tiden inne för den förändring, som man måste utnyttja för att äntligen komma till en lång beständig fred’.
Lördagen den 6 juni gick in. Efter en ’härlig’ morgonmässa i domkyrkan samlades hela riksdagen ute på kyrkogården – riksföreståndaren drog sig tillbaka till sig härbärge och lybeckarna stannade kvar i kyrkan. Ute i det fria förrättades så kungavalet enligt landslagens ritual. Alla rikets elva lagmän frambar sina lagsagors röster, som upptecknades av Laurentius Andreae.
Nu var tiden inne för Gustav Eriksson att framträda; han har under de bättre föregående dagarna officiellt hållit sig i bakgrunden. Nu kallades han till prästgillestugan i Roggeborgen, dit riksrådet efter valproceduren hade begivit sig. Som seden bjöd, hade han, då han redan på fredagen tillfrågats, avböjt äran, och då han nu på väg till riksrådet tillsammans med herr Berend först infann sig i domkyrkan hos de lybska sändebuden, upprepade han pliktskyldigast sina betänkligheter. Han döge ej till uppgiften, skall han enligt lybeckarna ha sagt, och ’under missmodig klagan anförde han sin ringa börd’. Han möttes av lybeckarnas enträgna maning ’att ej taga vid sig en dylik svårmodigt eller avböja; det vore utan tvivel av Gud bestämt, och om ur hans nåddes vägran komme fördärv för riket och det gemena bästa, vore hans nåde pliktig att stå till svars därför.’
