I det här avsnittet besöker Anna de platser som inspirerat mig i skrivandet av Oväsen i Älvdalen.
Texten som Anna Vild läser 13.48 in i filmen kommer från Oväsen i Älvdalen och skrevs sista kvällen på min första skrivkurs för Tove Folkesson. Jag hade läst upp min text om Marit och farmor (den första gången jag skrev om Marit) och tre personer kom fram till mig och berättade att de ville köpa boken. Då visste jag inte att det skulle bli en bok – än mindre vad den skulle handla om.
Men deras genuina intresse gjorde mig så glad, så när jag kom till rummet efter avslutningsmiddagen satte jag mig vid skrivbordet och skrev Älvens text. Det enda jag ändrat är att jag bytt ut pionerna i bergmännens trädgårdar då det troligen inte växte några pioner där. Resten av texten är oredigerad.
Inspirerad av alla mina vandringar längs älven, av utflykter tillsammans med Tini och Lennart.
Älven
Kalla vinternätter var det som om hon vilade, hämtade andan. Färden hade varit lång och tidvis bördan tung. Då var hon tacksam för att hon sluppit ta vägen över Falun. Hennes väg slingrade där lingon och blåbärsris solade sig under tallar. Där högt ovanför kunde hon skymta byn Åsen.
Ännu var det månader till porlande vårbäckar skulle fylla henne till bredden, spä ut de tårar som runnit alla höstens och vinterns mörka månader. Tårar som hon tvingats bära till Siljans strand, tårar som spridit misstanke och sjukdom hos unga och gamla.
Inga böner eller besvärjelser hjälpte, inga amuletter. Åh, tänk om hon hade kunnat tala, kunnat förklara. Flickan Gertrud behövde inte någon hjälp av Satan för att gå över vatten. Älven själv kunde hjälpa de svaga, de som inget hade.
Åsen, Brunnsberg, Karlsarvet, Loka, Rot – alla fick de hjälp av henne – levde av henne. Hon tog hand om smältvattnet så att deras jordar blev bördiga, hon gav dem fisk så länge de höll av henne. Hon fraktade deras timmer en bit på vägen, till den stora gruvan i Falun, den som fick jorden att skaka och rämna.
Här uppe i obygden hjälptes de åt – människorna och hon. Hon var vild och vacker – inte som vattnet i Falun. Det hade funnits en tid då hon hade känt en avundsjuka, när hon också ville blänka och spegla äppelblom och rosor i bergsmännens trädgårdar. Men det var innan hon förstod flärdens pris.
Hennes vatten var porlande och friskt. Falan var fången i girighetens bojor, farande genom vattenspel och speglar. Falan andades svavelfylld luft, rök och damm. Aldrig lyckades Falan överrösta klockans ihärdiga klang, bergens hjälplösa rop eller människans sista skrik. I Falun kunde solen inte lysa på lingon och blåbärsris. Där fanns inte längre några tallar, inte några björkar, inte ett endaste litet blad. Gruvans hunger kunde aldrig mättas.
Den 9 september släpptes singeln Älven. Lyssna och njut.