För 25 år sedan förändrades mitt liv

För 25 år sedan föll snön och marken var alldeles vit utanför Centralsjukhusets fönster. Det var förlossningsarbetets tredje dag och jag visste att idag skulle jag bli mor för första gången. Tre veckor hade jag gått över tiden. I två dagar hade barnmorskorna försökt få igång värkarna med bricanyl och dropp. Ändå hände det nästan ingenting. Nu kunde vi inte vänta längre – både din och min ork var snart slut.

Klockan var över sju på kvällen när jag fick dig i min famn. Du skrek inte, var lika medtagen som jag. Dina långa, smala fingrar slöts kring mitt pekfinger. I dina mörkt blå ögon drunknade jag och inget annat betydde något. Vi hade vårt universum – bara du och jag. Mitt liv styrdes av dina behov. Du vaknade om jag la dig i sängen, i min famn sov du. Om det inte vore för den magiska stenen vi köpte på medeltidsdagarna hade du kanske fortsatt sova i min säng.

Det var inte bara jag som var betagen av din skönhet. Personalen på BB beundrade dig och sa att du var en av de vackraste bebisar de någonsin sett. 53 cm lång och 3.495 kg – den utdragna graviditeten hade gjort dig mager.

I dina ögon såg jag en uråldrig klokhet och det var som om vi kunde tala med varandra utan ord, som om all världens visdom fanns i din lilla kropp. Kanske var det därför jag redan från första dagen talade med dig som om du förstod allt, var klokare än jag.

Barn levereras utan instruktionsbok, men jag hittade några bra böcker som blev mina rättesnören. Idag har jag kunnat förlika mig med de där åren när allt blev fel och kan äntligen se allt bra jag gjorde. Visst började jag arbeta tidigt, men det fanns så många som älskade dig och jag ville att du skulle känna dig älskad av många.

Redan när du var en månad var jag på möte med miljö- och hälsoskyddsnämnden. Det var innan din moster hunnit resa till USA och ni fick en halv dag tillsammans, bara ni två.

Tiden du fick tillbringa med min farmor och farfar är guldkorn bland mina minnen. Det finns ett filmklipp när du låg på deras matrumsbord och farfar satt bredvid och skrattade. När min farfars hälsotillstånd blev allvarligt var det dig han prioriterade att träffa. Jag höll dig sittande i hans säng så att du kunde lägga din hand runt hans pekfinger. När jag tänker på dessa möten rinner tårarna trots att det snart gått 25 år.

Du blev betydelsefull i så många människors liv. När min farfar dog i juni besökte vi farmor Greta ännu oftare. Glädjen vi delat med farfar över dig fanns kvar och jag tror du hjälpte henne genom sorgen och ensamheten bara genom att finnas. Hon var din barnvakt och ni skapade tillsammans en unik relation. Hon lät sig spännas som din häst och så skuttade ni runt i lägenheten. Mellan våra besök förvarade hon grimman, ett munspel och en kortlek i en gammal handväska. Dessa få föremål kunde ni sysselsätta varandra med i timmar.

Kanske har jag alltid haft dig på en piedestal. Kanske är det inte något bra föräldraperspektiv och jag kan förstå om du känt det som att du var tvungen att leva upp till mina förväntningar. Men jag har aldrig förväntat mig något av dig – jag beundrar dig bara för att du är så fantastisk i dig själv – utan att göra något alls.

Din ankomst spred så mycket glädje till min farmor och farfar. De beundrade dig lika mycket som jag gjorde och fortfarande gör. Där fick jag bekräftat att du var något utöver det vanliga – att du var ett underverk. Det är jag fortfarande övertygad om att du är. Och jag vet att det är mer än jag som beundrar din skönhet och klokhet. Det handlar inte om vad du gör eller inte gör – det handlar om hela ditt väsen. En dag hoppas jag att du ska förstå att du är fantastisk för den du är och att vad du gör saknar betydelse för mig. Det enda jag vill är att du ska ha ett bra liv och inse hur fantastiskt bra du är bara genom att finnas till!