Märkliga händelser
- Hur jag hamnade i Älvdalen (200104)
- Hur jag hittade ämnet för bokserien (200111)
- Blombuketten till farmor och de första orden (200118)
- Rådhuskällaren i Falun och fängelsemuseet i Gävle (200125)
- Skilsmässohäxan som blev en novellsamling som blev synopsis för sju böcker (200201)
- Mötet med Ingrid i Kettisgården (200208)
- Mötet med Linda Oja (200215)
- En vlogg in avrättningsplatsen (200222)
- Hjälp i skrivandet (200229)
- Minnesmonument i Älvdalen (200307)
- Fängelsescenerna blir till (200314)
- Fotosession 350 år efter att domen meddelades (200321)
Februari 2014
Min hjärna var sönderbränd av stress. Bokstäverna flöt samman när jag försökte läsa, jag låg vaken om nätterna medan hjärnan malde, jag såg min livlösa kropp hänga från bjälkarna. Det hände att jag dammsugare och skrek ut min ilska och frustration. Om dagarna dolde jag det väl – men jag visste att jag höll på att förlora förståndet. Flera år av stress hade ätit sig in i min kropp – fått mig att fullständigt tappa kontrollen.
Jag visste ingen utväg – och min hjärna var inte längre kapabel att forma en enda vettig tanke. Till slut såg jag ingen annan utväg. Jag var övertygad om att jag höll på att bli sinnessjuk och tyckte det var bättre att jag tog saken i egna händer än att min omgivning skulle behöva dras med en knäpp människa. Dessutom var det skammen. Det hade varit bättre för mina närstående om jag hade varit död. Jag kunde inte se det på något annat sätt och jag började planera för min egen död – om en månad – då skulle jag ha rett upp allt. Men saker inträffar hela tiden. Mer och mer rasade runt mig som ett korthus – och jag insåg att jag inte orkade, att jag höll på att bli tokig och jag längtade efter att få somna in, få bli fri från alla malande tankar, från alla måsten, från alla krav. Egentligen kan jag inte förklara hur jag tänkte – men tanken att bara slippa undan allt lockade … det fanns helt enkelt inte ork att reda ut den situation jag försatt mig i.
När jag körde hemifrån på morgonen fanns det bara en subtil tanke att februari var min sista månad i livet – runt den 8 mars skulle det hända, men inte nu. Först skulle jag ta avsked. Jag talade med min älskade på morgonen – men sa inget om att jag bestämt mig. Jag var verkligen inte värd hans kärlek. Han trodde att jag var en klok kvinna – men i själva verket hade jag blivit tokig. Det var absolut inte den bilden han hade av mig.
Ändå hade han misstänkt att något var fel – fastän vi aldrig talat om att jag funderat på självmord. Jag vet egentligen inte varför han misstänkte något – för det var verkligen inte något ämne vi talade om. Jag levde ett liv med fasader där jag nogsamt dolde min dödslängtan.
När jag kom till kontoret kom ytterligare motgångar – vilka har jag för länge sedan glömt – men jag minns myrorna i kroppen, värmen i huvudet och hur jag letade fram redskapen, testade halsdukar och strumpbyxor om de bar min kroppstyngd. Min sekreterare skulle åka på läkarbesök klockan 14. Då skulle det ske. Jag skulle lägga ett avskedsbrev innanför dörren – uppmana henne att ringa polisen och att inte gå in. Min planering avbröts av telefonen – det var min mor. Hon höll kvar mig i luren, ringde parallellt till sekreteraren och från den stunden hade jag inte en ensam sekund – ingen möjlighet att slippa undan. Mina föräldrar hämtade mig och körde mig till Malmö. Oändlig väntan, samtal med läkare, hur många minns jag inte, vad som sades minns jag inte. Länge höll jag inne med min dödslängtan – men till slut sipprade den ut och jag låstes in. Frivilligt – för jag ville inte att det skulle behövas någon dom om omhändertagande. Innerst inne visst jag att tilliten till mig själv hade försvunnit.
De tog ifrån mig allt – laddare, medicin och jag fick dela rum med en förvirrad kvinna. Alla på avdelningen var förvirrade. Känslan av att gå från uppskattad advokat till patient på den psykiatriska avdelningen har jag bearbetat i Oväsen i Älvdalen. Men nu går jag händelserna i förväg.
Det finns mycket att skriva om den låsta avdelningen. Elchoksbehandlingar planerades in (vilket jag också skrivit om – ska se om jag kan komplettera med länkar i slutet av inlägget), men någon dag innan fick jag besök av min älskade Cykelhandlare. Jag fick permission – och över en lunch lovade han att ta hand om mig så att jag kunde förverkliga min författardröm. Han ville inte riskera mig, vår kärlek, den jag var.
Jag begärde utträde ur advokatsamfundet, företaget försattes i konkurs, allt jag hade hade avyttrats i mitten av maj. De få tillhörigheterna jag hade kvar hade packats ner i bananlådor som stod i mina föräldrars tomma svinstallar. Kvar hade jag en man som älskade mig oändligt och mer än en miljon i skulder och borgensåtaganden. Hur skulle jag orka?
Tiden på psykiatriska kliniken hade varit fruktansvärd – men så småningom kunde jag få permissioner dagtid för långa promenader och besök på bibliotek. Där hade jag via FB-flödet fått upp ett inlägg om skrivretreat i Älvdalen. Varför det dök upp i mitt flöde vet jag inte – men jag anmälde mig och åkte dit. Hade jag då visst hur lång resan dit var hade jag nog aldrig anmält mig – men just då behövde jag komma bort.
Skriva fanns det ingen ork till – men jag behövde miljöombytet. Ja, och det var där jag hittade minnesanteckningarna från rannsakningen i september 1668.
Oj, det blev en lång text – jag kommer komplettera med länkar till mer information om protokollet – men nu ska jag gå och simma.
Det kommer fler inlägg om märkligheter – så det här inlägget kommer troligen uppdateras. Men jag publicerar det nu så jag inte hinner ändra mig.