Manuset är verkligen inlämnat, det är bara sättningen kvar och sedan börjar Marit leva i läsarens medvetande. Det är en märklig känsla.

Jo, det är en sak till kvar att göra – skriva det där slutordet. Redan på vägen hem från Susanne Brijkers bokrelease började jag fundera. Jag har formulerat, strukit, skrivit om. Att en så kort text kan vara så svår.

Helst hade jag skrivit ett jättelångt tack – men jag är beredd att hålla med min förläggare Carola Rääf om att jag bör begränsa mig. Därför börja jag med att lägga ut de strukna styckna här.

Tack!!!!

Våren 2014 drabbades jag av en utmattningsdepression som tvingade mig lämna den advokatbyrå jag byggt upp. På facebook såg jag Ingela Norlins annons om skrivretreat på vandrarhemmet Tre Björnar i Älvdalen. Jag anmälde mig utan att veta var i Sverige Älvdalen låg. Vad jag behövde var miljöombyte och att få sova.

Ingela Norlin tog mig med på meditationsgudstjänsten i kyrkan och berättade att det var i Älvdalen häxprocesserna började. På biblioteket lånade jag alla böcker jag hittade, men fastnade i Linda Ojas bok ”Livet går vidare”. Tillsammans med övriga deltagare på retreaten besökte jag platserna där trolldomsanklagelserna började, byn Åsen, holmen och avrättningsplatsen. Sista dagen upptäckte jag ett maskinskrivet A4-kompendium som innehöll en avskrift av minnesanteckningarna från tinget i september 1668. Det var som att träda in i sockenstugan för 350 år sedan. Här hade Notarien fört anteckningar om vad de anklagade svarade, hur de svarade, om de grät.

När jag återvände till Älvdalen i oktober 2014 hade Tini Björs och Lennart Mattsson övertagit vandarhemmet Tre Björnar. Lennart är uppvuxen i Älvdalen, talar älvdalska som första språk och har ett stort lokalhistoriskt intresse. Han berättade om barndomens somrar på sin mormor och morfars fäbod. Det var en spännande värld så olikt allt annat jag upplevt. Tillsammans med Tini och Lennart har jag utforskat fäbodar, plockat kantareller och lärt mig älska Älvdalen. De har visat mig Nässjön, Lekatstupet och Slängbodarna. Till er vill jag framföra mitt varma tack!

När de andra deltagarna läste högt ur sina texter refererade jag fascinerad protokollen. Tack Susanne Brijkner, Taina och Bobbie Augustine Sand för ert tålamod, era infallsvinklar och all inspiration.

Efterhand som jag trängde allt djupare ner i protokollen behövde jag veta mer om det liv Marit levde. På Rots skans har jag fått sitta i stugorna och skriva, känna på skålar från 1600-talet. I Falun har jag besökt fängelsehålan där Gyris-Marit avled och i Gävle fängelsemuseum har jag fått krypa ner i stenkistor från medeltiden. Stort tack!

Hösten 2014 anmälde jag mig till en skrivkurs för Mats Söderlund och Susanna Alakoski. Trots att språket är advokatens viktigaste arbetsredskap var det först nu jag fick lära mig skrivandets hantverk. Mats och Susanna blev också mina vägledare som såg potentialen i materialet och föreslog att jag skulle söka utbildningar vid folkhögskolor.

Sommaren 2015 anmälde jag mig till en kurs i kreativt skrivande för Tove Folkesson. Då hade jag ingen aning om hur materialet skulle användas, men under en meditation dök Marit Matsdotter upp med en blombukett till farmor. Sedan dess har Tove Folkessons skrivkurser på Capellagården varit viktiga pusselbitar för att locka fram berättelsen.

I oktober 2016 erbjöds jag en gratis ”Kapitel-ett-analys” i samband med konferensen Skriv-2016. Detta blev inledningen till ett långt samarbete med lektör Helena Hansen. Vi la upp en arbetsplan där jag skickade in flödesskrivna, oredigerade textsidor som hon letade guldkorn i. På samma skrivkonferens vann jag en två-dagars skrivkurs för Veronica Grönte om dramaturgi och karaktärsutveckling. På skrivkursen la jag upp en disposition med hjälp av Veronicas redskap och sedan flödesskrev jag mig igenom berättelsen tillsammans med Helena Hansen under 2017.

Många är de skrivkurskollegor som gett värdefull återkoppling på mina texter. Mathilda Adolfsson Näslunds ord ”Vila i att det här är djävligt bra!” har sedan 2017 varit mitt mantra på den morgonmeditation Bob Hansson lärde oss.

I januari 2018 skickade jag mitt manus till fem förlag. Samtliga refuserade utan några kommentarer. Jag behövde ett år av skrivkurser, pepp och omarbetningar innan jag var redo att skicka in manuset på nytt. Nu var svaren trevligare och jag valde till slut att samarbeta med Hoi förlag och Carola Rääf som trott stenhårt på romanen från första början. Ett bra manus är sällan bara författarens förtjänst, och i det här fallet har redaktör Elswig Patriksson hjälpt mig förtydliga oklarheter och ifrågasatt mina egna skrivregler där jag medvetet valt att använda stor begynnelsebokstav i titlar som skulle kunna ersättas med personnamn (som t ex Länsman, Domaren, Notarien, Nämndemannen) och fullständiga namn på domstolar (som Kungliga Hovrätten.)

Stort tack alla skrivisar, skrivlärare, lektörer och förlagsmänniskor. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över allt ert engagemang. Ni gav mitt liv en ny mening.