Julen borde vara en tid av glädje och gemenskap – istället har jag ett stresspåslag som jag egentligen inte kan förklara. Det är som om jag i åratal byggt upp en idealbild av julen som jag inte kan leva upp till. Som om alla mysiga julbilder på sociala medier gör att mitt sätt att fira jul inte är tillräckligt bra.
Jag vet att jag aldrig mer kommer kunna skapa den där drömjulen. För även om jag inte längre är sjukskriven enligt försäkringskassans regler kommer min ork alltid att begränsa mig.
Flera läkare har försäkrat att jag inte är bipolär – men jag lever i en vågrörelse – perioder av hög energinivå varvade med perioder där jag bara vill ligga kvar i sängen och andas. En sådan dag är det idag. Fastän jag vet att jag behöver varje gnutta dagsljus så kommer jag inte upp ur sängen. Istället ligger jag med datorn i knäet och intalar mig att jag har den jul som är bäst för mig – även om jag inte orkade städa skafferiet – även om den mesta gröten trycks ut ur plastkorvar. Clementiner behöver inte förberedas – och till slut kom granen in. Och jag lever. Jag andas – och jag har massor av lyckliga stunder i mitt liv – även om det just nu inte är så som jag vill att det ska vara söndagen innan lillejulafton.
I år såg jag till att skapa den där drömjulen i samband med första advent. Jag bjöd barnen till Elisefarm på SPA – och det blev så mycket bättre än jag kunnat drömma om. Kanske just för att det inte finns några förväntningar om första advent. Julmässan på Bosjökloster var precis så späckad med julstämning att jag fyllde på för hela månaden. I år har jag bara tagit fram två tomtar som barnen gjort.
Kanske är det fortfarande sorgen över kärnfamiljen som spökar. Att mina barn inte kan komma till föräldrahemmet och äta mors brantevikssill och fars julsenap. Att jag inte har någon broderad julgransmatta eller tomtar med årtal och namn i botten. När vi var en familj stod änglarna i finrummet. Vars en spel-dos-ängel hade de – dottern en vit och sonen en blå. På skänken stod julkrubban som jag fått i julklapp av min gudmor 1976. I fönstren byggde vi tomtelandskap, täckte ljusslingorna med bomull och mossa tills sladdarna inte syntes och bara ljusen från miniatyrhusen blänkte i sjöarna av spegelglas.
Vi hade det perfekta hemmet för julfirande. Kanske är det saknaden efter de jularna som överfaller mig. Först i år har jag stannat upp tillräckligt länge för att tillåta sorgen att sippra fram. Skulden över att jag tog ifrån mina barn ett julfint föräldrahem.
Men vi började något nytt i år – en adventstradition utan förväntningar. Och jag lovar mig själv att vara i nuet, tillåta mig känna vad jag känner och aldrig, aldrig bygga några förväntningar kring adventsfirandet.
På julafton ska jag hämta upp dottern för julfirande med föräldrar hos min systers familj. På annandagen träffas vi hos mina föräldrar – kanske skulle vi ta med något spel? Sonen älskade att spela spel – något vi borde kunna införa som en ny tradition – eller kanske inte tradition. Vad ska vi egentligen med traditioner till när vi kan leva här och nu?
Och cykelhandlaren då? Han tillbringar all vaken tid i fyrverkeriet. För två år sedan när strulet med försäkringskassan började trodde jag att jag kunde arbeta 25% i fyrverkeriet eftersom de menade att jag bara skulle vara sjukskriven på 75%. Det gick riktigt illa. Natten mot nyårsafton låg jag skakande och svettades i vad som är mitt läskigaste ”ras”. Det tog flera månader innan jag fyllt på energin igen. Sedan dess åker jag till mina föräldrar några dagar innan nyårsafton. Sitter framför kaminen och reflekterar. I år är jag mer varsam än någonsin med min energi.
Nu ska jag dra på mig kängorna och ge mig ut på en promenad i Schakt Albert, krama ekarna och se om jag får möte med någon hjort eller hare. Sedan ska jag värma svartvinbärssaft med honung och sätta mig framför kakelugnen med mitt manus. Det är ”färdigsatt” och går i tryck i början av nästa år.
Jag önskar dig en riktigt GOD JUL – där du kan vara närvarande utan att jämföra hur andra har det eller hur du hade drömt om att det skulle vara. Bara stanna i nuet och njut av stunden – att kunna andas – att få uppleva ännu en jul.
