I lördags körde vi ner till Österlen. Väderprognosen utlovade regn, så vi kortade ner den planerade rundan och parkerade på Petersborgs gård. Där tillbringade vi säkert en timme och diskuterade företagande, cyklingens möjligheter och Österlen. Om det var diskussionerna som höll oss kvar i det längsta eller regnet som avskräckte vet jag inte.
På Ingelsta kalkon hade vi turen att få ett fönsterbord med element där vi kunde torka våta vantar och mössor. I det längsta väntade vi med att ge oss ut i regnet, men till slut fanns det ingen återvändo om vi skulle hinna till visningen på Simris alg som började klockan 15.
Rundvisningen var intressant – men ännu intressantare var samtalen vi hade med Hannes om allt ifrån hur rören rengörs till innehållet i olika algkapslar.
När vi kom ut var det mörkt och regnet hade avtagit (om än inte slutat). Efter en kort tur förbi Malmqvists el (där jag träffade Marianne och Lars-Inge) flydde vi regnet i medelhavskänslan.
Vad jag har saknat den här platsen! Ögonen fylldes av tårar när Diane ropade mitt namn, kom fram och kramade om mig. Äntligen – det har tagit mig mer än fem år att återvända till Hammenhög. Du anar inte vad jag saknat allt det här – människorna, det småskaliga, entreprenörskapet, generositeten – ja, den ta-för-sig-anda som finns när man inte bara kan sitta och gapa som en fågelunge i väntan på mat.
Marschallerna lyste vägen en bra bit utanför Hammenhög, men vi slog ändå på min superbelysning. Vilken skillnad att ha den på i mörkret. Kyrkklockorna ringde i Vallby medan vi cyklade genom byn och vidare mot Bolshög där plastspannar med marschaller lyste upp vägen en bit. Sedan ut i mörkret igen och vidare till Gnalöv och sedan Gislöv.
Vi kom för sent för att se ässjan brinna i Smedjan, för sent för korvgrillningen – men det gjorde inget. Istället studerade vi gamla handtag, ljusvreden och andra byggnadsdetaljer. Länge funderade jag innan jag frågade efter Mia. Hon mindes kanske inte mig längre – men det gjorde hon! Ännu mer kramar och positiva samtal om det som varit. För första gången på mer än fem år kunde jag se tillbaka på det som varit utan att huka under skammen.
I Gislöv brann fortfarande marschallerna längs vägen. Karnelunds krog var upplyst, men vi fortsatte ner till Brantevik – en av mina favoritplatser när det kommer till Österlen Lyser. Och jodå – lika bra i år som alltid. (Här inleddes årets Österlen Lyser redan på fredagen eftersom de 2018 vann utmärkelsen Årets Ljusby.) Massor av marschaller, boule i lågornas sken, marschaller i hamnen. Egentligen hade vi tänkt gå in på någon av alla krogarna i Brantevik, men när det är så där regnigt och kallt är det superjobbigt att ta sig ut från värmen. Istället hittade vi en fiskvagn nere i hamnen där vi prövade rökt Uer med potatissallad och fiskburgare. Uer var helt ok – men ingen extrem delikatess. Fiskburgaren var helt magnifik! Den med potatismos och du har en riktig höjdarrätt.
Ut i mörkret igen för att ta oss några kilometer upp mot Sköllens gårdshotell.
På något sätt blir cyklingen en häftigare upplevelse när det regnar och blåser. Lite av den där känslan – YES – vi gjorde det. Som att springa midnattsloppet, typ.
Äta
Sova
Uppleva