För ett år sedan fanns bara en tanke i mitt huvud – ”Jag vill leva”. Då var jag övertygad om att jag inte skulle överleva min 50-årsdag. Det bortopererade födelsemärket hade innehållit Malignt Melanom och det satt på samma punkt där ryggen värkt sedan mer än ett år.
Det var tack vare Cykelhandlaren som vi åkt och kollat födelsemärken. Jag hade inte misstänkt något. Om det inte hade varit för honom hade jag aldrig bokat tiden, aldrig upptäckt att det fanns Malignt Melanom i min kropp.
Det är en cancerform som sprider sig snabbt. Mitt födelsemärke hade nått nivå två. I nästa steg skulle cancercellerna ha spridit sig till lymfkörtlarna.
En sommar av oro, av dödsångest som övergick i klimatångest. En sommar av bortagande av mer hud, magnetröntgen och väntan.
Jag hade tur – cancern hade inte spridit sig.
När jag läser om Terese Alvén finns allt där igen.
Hon hade inte samma tur som jag. Den 24 april skrev hon ett inlägg om magsmärtor och sjukhusbesök. Den 26 april 2019 lades hon in, fick den första dosen cytostatika i slutet av maj och avled i början av juni 2019.
Hennes berättelse gör ont, lämnar spår. Medan jag känner enorm tacksamhet över att jag lever går mina tankar till hennes familj.
Och ett sista ord. Är du orolig över något som inte känns bra i din kropp, gå inte och oroa dig i onödan, se till att kolla upp det. Hellre en gång för mycken än en för lite.