Författare!

När får man kalla sig författare?

Är det när man har skrivit en hel bok? Är det när första böckerna står i bokhyllan? Eller är det när förlagsavtalet är undertecknat?

För mig är det när avtalet om utgivning är undertecknat.

Knappt ett ord har blivit skrivit den här våren.

Manuset skickades till förlag den siste januari och i mars började refuseringarna trilla in. Jodå, två antaganden också – från Hoi och Idus förlag. När jag fått dessa ringde jag upp Historisk media och frågade hur det gick. Jag fick veta att de diskuterat manuset en första omgång och var väldigt positiva. Men i slutändan landade det ändå i en refusering.

Länge och väl har jag gått och funderat.

Hoi förlag erbjöd ett flerboksavtal, samtidigt ska du själv finansiera ”Bästsäljarpaket” och utgivning. Klart jag tvekade.

Å andra sidan om jag – som har skrivit boken – tvekar – varför ska då ett förlag vara beredd att satsa?

En annan fundering var det där med flerboksavtal.

Jag hade skickat med synopsis för sju böcker – nu ville de skriva flerboksavtal. Var jag beredd att binda upp mig för så lång tid framöver.

Till slut kom jag fram till att det var rimligt att teckna avtal för tre böcker. Mitt liv brukar gå i femårsperioder – det skulle funka bra med tre böcker.

Förra fredagen fick jag se avtalet för första gången och jag lovade återkomma nästa vecka. Måndag var det full fart packning OCH möte om cykling i nationalparken. Något avtal hann jag inte titta på.

Livet är skört – hälsan kommer först

Sovvagnarna upp till Älvdalen var fullbokade så det fick bli liggvagn. Vet inte om det var inbillning, men jag tyckte att det var svårare att sova. Runt lunch kom jag upp till Älvdalen, gick till affären för att handla mat och blev så fruktansvärt trött att jag var tvungen att sätta mig och vila två gånger på vägen tillbaka. Efter att ha ätit la jag mig och sov. När jag vaknade var jag fortfarande helt matt, letade fram febertermometern. Den visade 39,1 grad!

Vi brukar samlas på kvällarna och diskutera våra projekt. Jag berättade om min feber. Susanne, som är sjuksköterska proppade i mig två alvedon och uppmanade mig att hålla koll på febern. Hon sa att det fanns läkarappar som kunde hjälpa till att skriva ut penicillin.

Trots att jag tog ny alvedon vid fem tiden på morgonen höll sig tempen över 38 grader. Under frukosten blev jag illamående och gick mot toaletten, men svimmade innan jag hann in. På vårdcentralen hade jag fått telefontid till kl 12.10. Susanne hjälpte mig boka tid till nätläkare – väntetiden dit var bara 20 minuter, men eftersom jag hade så hög feber fick de inte skriva ut penicillin till mig. Susanne insisterade på att köra mig till akuten i Mora. Under tiden jag pratat med nätläkaren hade hon lånat Tinis bil, förhört sig om tankningsrutiner och fått vägbeskrivning. När jag ville hinna duscha sa hon bestämt nej.  Jag tryckte ner necessären i ryggsäcken som fortfarande var packad med manus och dator sedan jag kom. Jag började bli orolig för min hälsa – riktigt rädd faktiskt. Började det inte göra ont där bak i ryggen – eller var det inbillning.

Provtagningen gick snabbt, men det skulle ta en timme innan svaren om blodprovet skulle komma. En timme gick, kanske två. Här någonstans kände jag hur febern började stiga, hur ryggen började värka, som att det var bråttom. Susanne hade observerat att jag hade blått band om handleden vilket tycktes betyda att det var ett lågprioriterat ärende. Något vatten hade jag inte fått med mig och jag började bli yr. När jag bad om vatten kom de med en sån där liten plastmugg som de har på toaletterna. Jag kunde få lägga mig på en brits i en större sal med andra som väntade.

När jag bad om mer vatten fick jag en kanna och jag släpptes in på ett eget rum. Strax därefter kom läkaren. Hur många timmar jag väntat har jag ingen aning om  – men det var som jag fruktat. Det hade spridit sig till en njurbäckeninflammation. Varför lär jag mig inte känna igen symptomen för en urinvägsinfektion? Kanske var det ett tecken för att det varit lite för mycket omkring mig den senaste tiden.

Penicillin och ingen träning.

Men framförallt – mycket lärdom.

Jag är en arbetsnarkoman som triggas av projekt på samma sätt som alkoholisten triggas av alkohol.

Söderåsdagen – aldrig mer engagera mig i ideellt arbete

Söderåsdagen var något jag hade tänkt ägna någon timme i veckan. Jag såg det som en praktik för att närma mig arbetsmarknaden. Det gick helt åt fanders.

Hjärnan sprutade idéer som aldrig förr. Jag tog på mig saker som ingen bett mig göra, och inte behövde göras. När kommunens kvarnar malde oändligt sakta under hösten (vi väntade från augusti-januari utan att Destination Söderåsen kunde säga att vårt förslag på dag – den 3 augusti – var ok för dem) kämpade jag på, försökte hålla ångan uppe. När gruppen med representanter från företag mm under flera veckor inte diskuterade annat än om det skulle kosta 200 kronor eller 500 kronor att få en länk till sitt företag på hemsidan deltog jag i diskussionen. (Förstår folk inte att bara den administrativa kostnaden för att lägga upp länken, ta kontakt med företagen, skicka faktura och bokföra överstiger 500 kronor).

Och jag letade nya vägar.

Möte med Söderåsjournalen och en fantastisk deal med hela mittuppslaget med Söderåskarta. Möjlighet att nå ut till alla hushåll i Klippan, Perstorp, Bjuv, Svalöv och Åstorps kommun för en kostnad som motsvarar annons i endast Klippan och Perstorps kommun. Och jag tänkte att det här är för bra för att vara sant. Det här erbjudandet måste väl alla företag jubla över och nappa på direkt.

Förutsättningarna för att finansiera denna större upplaga och hela mittuppslaget för kartan var att kommunerna köpte vars en helsida och att vi lyckades sälja två helsidor annonser.

Lätt som en plätt tänkte jag och berättade att jag kunde hjälpa till med annonsförsäljningen fram till dess att jag skulle åka upp till Älvdalen.

Det var inte alls lätt. Först träffade jag en av medlemmarna i Smaker från Söderåsen som tycket att annonskostnaden var alldeles för dyr. Sedan hade jag mailkorrespondens med en restaurang i området som inte ansåg att de behövde annonsera under sommaren för att de hade så mycket gäster då ändå. Ingen tycktes förstå att det inte bara handlade om annonsen utan att företagen tillsammans bidrog till en utvecklad besöksnäring. Många skulle spara tidningen eftersom den innehöll den unika kartan och dessutom kom att ligga ute på ställen folk passerar under hela sommaren.

Den enda som omedelbart nappade på annonsförslaget var Cykelhandlaren som tecknade en helsida omgående.

Det var den enda annons jag lyckades sälja innan jag lämnade Skåne. Ett stort nederlag – och jag ser nu hur mycket tid jag lagt på detta helt i onödan vilket troligen bidrog att trigga igång min arbetsnarkomani och de där idéfloderna igen.

När jag låg där i feberyran bestämde jag mig. Aldrig mer ideella projekt.

Här i Älvdalen är allt så annorlunda. I mars träffade jag Marit och Tobbe en lördageftermiddag. Vi satte ihop helgens program. Marit marknadsförde det så framgångsrikt att vi redan fått följande publicering.

Fredagen den 17 maj 2019

Nästan helsida i Dalarnas tidning med hela helgens program

7.45 direktsändning i P4 Dalarna (lyckas dock inte lägga in länken här så det får bli den kortare varianten som kom med på nyheterna Intervju på P4 Dalarna )

Intervju med Svt Dalarna

Inslag om trolldomsprocesserna i eftermiddagssändningen på P4 Dalarna (2.10.30 in i sändningen)

Lördag den 18 maj 2019

Under lördagens ringde Svt eller Radio Dalarna och frågade varför jag påstod att trolldomsprocesserna började i Älvdalen och inte i Lillhärdal. Jag är ganska nöjd med min förklaring. För den som tror på Blåkulla började trolldomsprocesserna i Älvdalen. Men om man tror att processerna orsakades av psykologiska fenomen och sociala kontakter då började det i Älvdalen eftersom den rättegången ägde rum före den i Lillhärdal (som dessutom fick protokollet från rannsakningen i Älvdalen).

Radioinslaget plockades upp i P4 Dalarnas nyhetssändning. 

Söndagen den 19 maj 2019

Mora tidning var på plats vid minnesceremonin.

Svt Dalarna visade inslaget om trolldomsprocesserna i kvällssändningarna.

Bokutgivningen

Jodå, jag signerade avtalet från Hoi förlag när jag vaknade feberfri fredag morgon. Äntligen kallar jag mig författare – och det var i rättan tid. Två timmar senare var jag med i direktsändning i Radio Dalarna. Så mycket enklare att använda titeln författare än att börja förklara att jag håller på med research till en bok som inget förlag varit intresserade av än, men jo, den är klar, men jag vet inte när den kommer ut … eller om den kommer ut.

När?

Del 1 – Det stora oväsendet i Elfdahlen – 1668-1669

Boksläpp mars 2020 i Älvdalen

När jag åker söderut stannar jag gärna längs vägen för att berätta om trolldomsprocesserna och signera böcker. Skriv en kommentar om du är intresserad av att arrangera ett författarmöte hos dig.

Del 2 – Gustaf Erikssons äventyr i Dalarna – 1520- 1527

Boksläpp september 2021 i Älvdalen

Del 3 – troligen om Näftåget och erövringen av Särna

Boksläpp mars 2023

Jag gillar femårsplaner. Nu har jag mitt fokus.

Infektionen lärde mig att jag inte klarar av några spontana projekt. Det krävs planering och avgränsning för allt som kan trigga igång mitt beroende av arbete. Därför kommer jag inte åka land och rike runt för att hålla föredrag. Inte fara som ett jehu för att tillfredsställa andras önskemål. Min träning går ut på att säga nej utan att jag behöver motivera.

Min hälsa är skör. Oerhört skör för alla konflikter och stress.

Penicillinen var en stark sort som slagit ut alla bakterier i kroppen. Så snart kuren är klar börjar en lång återhämtningsperiod för att bygga upp kondition och tarmflora, det vet jag av erfarenhet. En period där sjukdom ständigt hotar runt knuten pga det dåliga immunförsvaret.

Föredrag

Det är med varm hand jag lämnar över föredrag och dramatiseringar till Rockdale. De har förstått det där med win-win. Kontakterna har varit oerhört smidiga. Vi träffades 1-2 timmar i mars och satte ihop ett tredagarsevenemang. Genomslaget i massmedia imponerar (trots att inte en enda krona spenderades på marknadsföring – däremot måste Marit Norin spenderat många timmar). De olika evenemangen besöktes sammanlagt av 200-300 personer.

Att delta Åsens släkt- och hembygdsföreningen byvandring var helt underbart. Här är en förening som bygger på generositet och delaktighet. Lurblåsning, kulning, fiolmusik, sång och korta scener ur Gertruds liv sprängdes in med faktafyllda föredrag av Anders Bergman. Han visade oss platsen där Gertrud vadade över till Lissleön, brunnen där hon hämtade vatten och inte minst ett jorddragningshål. Hur många känner till var dessa fanns i naturen?

Tack alla som ställde upp och arrangerade helgens evenemang!

Och tack alla som kom!

Efter att ha levt i fem år med de trolldomsanklagade var helgens evenemang en svårslagen upplevelse. När jag tänker på hur nära det var att jag inte hade kunnat medverka inser jag att hälsan måste prioriteras ännu högre. Jag har sex böcker kvar att skriva – och nu vet jag att ni är många som vill läsa dem!