För 22 år sedan skrek du tills du somnade av utmattning, vaknade och skrek igen. Sedan sov du dig igenom spädbarnsåren. Vaknade, åt, studerade din syster, somnade. Det var hon som fick ditt första skratt. Medan du ammades satt hon i mitt knä och vi läste sagor. Skötbordet flyttade vi ner på golvet så hon kunde vara med och byta på dig. Kanske fick du din starkaste anknytning med henne istället för med mig.
Du var alltid glad. Du var alltid frisk, stark och stor. Du följde normalkurvan för dem som var födda 1996. Och du fick börja skolan ett år för tidigt.
För dig gick allt med lätthet. Du var intresserad av det mesta, älskade faktaprogram på TV, analyserade och tillämpade. Du förvånade din lärare som berättade hur du efter introduktionen av en ny kurs kommit till henne och fört ett resonemang om ämnet som motsvarade högsta poäng trots att kursen nyss startat.
Läsa läxor var däremot inget du slösade tid på. Fotboll och handboll – och dataspel. En vinnarvilja som tog dig till att bli en av Skånes bästa målvakter fastän du egentligen ville spela på mittlinjen. En envishet som gjorde dig till en av Sveriges bästa – kanske världens – inom det dataspel du ägnade dig åt. Jag vet egentligen inte för här någonstans gick du in i din värld och jag stod oförstående utanför, mest irriterad över det som jag tyckte var ett spelberoende. Konflikterna var många.
Idag är jag oändlig tacksam över att vi hittade tillbaka till varandra. Återigen är du fylld av porlande skratt. Över dina framgångar gläds jag mer än jag någonsin gjort över mina egna.
Du har dig själv att tacka för allt. Du och din syster har inte haft det lätt – men det är i motvind drakarna lyfter. Svårigheterna har gjort dig stark och stabil. Du har en eftertänksam klokhet kombinerad med sprudlande spontan energi och mod.
Tack för att du finns!
Tack för att du är du!