I första boken utgör citat från brev och minnesanteckningar skelettet i berättelsen. I bok nummer två tänkte jag använda citat från Peder Svarts krönika.
Det visade sig vara svårare än jag tänkt. Datumangivelserna tycks inte stämma med vad jag läst i annan litteratur.
Nedan följer citat ur Peder Svarts krönika som är viktiga för den berättelse jag skriver på. Genom att anteckna dem här är de lätt tillgängliga samt kan sammanfogas till en del av en större historia genom tidslinjen på www.trollkona.se.
1521
I juli kom Staffan Sasse till Gustav med
”60 rättsinnige Tyske knekter, ville sig ock som hjältar uppräktelige beviste. De hade en ganska stor förfarandet uti krigshandel, fiendener hade sedan fast mindre framgång och mod. Samma Staffan Sasse hade tillförne varit på Åland när de Svenske bestallade Castelholm, bör till att försaka Kung Cristierns folk Slottet av. Men det lyckades dem intet, ty där vore gamle förfarne krigsmän uppå.
In Julio kom Seffrin Norby in till Stäkeborg Slott med 16 skepp och jakter, gjorde sin flit att förjaga de Svenske ifrån beställningen, gav sig i land vid gamla Slottet. då hade Arffued Westgöte icke mere hos sig än 38 Hovmän, och Kalmarne Niels den ock med honom var hade 3 rotar Knekter där han var Hövisman före, dem han kallade sine Fransoser, ty han hade givit dem en fördelt klänning halv valbar och annan halv parten av grönt kläde.
In Augusto kom Herr Götstaff själv ned till Östergötland, drog först till Suderköping och så till Stäkeborg i lägret, handlade med Arffued Westgöte och det folk han under sin befallning hade, tackade dem att de sig så uppräktelige bevisa hade gjort Seffrin Norby så manligt motstånd, och lät dem bekomma deras betsolning.
Herredagen i Wastena om vilken förre berört är gick fort, han begyntes 24 dagen Augusti det är S. Bartholomei dag vilken då föll på 10 Söndag efter Trinitatis. Dit komme ganska många av alle Ständer där i Göterrijket, vore ganska glade av den lycke och seger Herr Göstas hade inlagt i Vpland, begynte ropa på honom och begäre att han ville tage sig uppå Konunganamn, vare deres Furste och Konung, de ville gärna känna honom där god före, svärja honom ed och lydno som en Konung i sin hyllning tillhörer. Men Herr Göstas sade där kort nej till, och att han icke hade tagit detta krig före uti den mening eller orsak att han någentid tänkte stå efter något Konungavälle eller namn, utan heller utav rätt ömko och varkunnsamhet över sitt fattiga fädernesland, över det övervåld och tyranni de Svenske övergick, och hade än förstått vidare när han uti det oredige fängelse i Danmark stadder var, hur dem var än nu hundretdubbelt mere sådant av Konung Cistern och de Danske ärnat.
1523
Emot Pingesdagane följ alla Riksens Ständer endräktelige till och begärde en Herredag, den blev beramat att hållas skulle om Pingesdagen i Strengnäes, ändock Staden var föga bygd efter han blev avbränd för tre år tillförne. Där hade M. Cnwt (på den tiden Domprost i Westrårs) en latinsk oration, den allt gick på den grunden, att de Svenske måtte kora sig en Konung, att detta väldige berömmelse Konungariket icke nu länger skulle hållas för någons ladugård eller red kyrka, och icke vara försvarslöst, bliva ryckt och kitt hit och dit mer än anor Konungerike &c. Och efter de hade nu förnummit och sett för ögonen, vad gåvor, vad lycke, förstånd och visdom &c den Allsmäktigeste Gud hade denne ädle Herre Herr Göstas Rikesens Hövitsman med begåvat, där till, efter han ock var utav den höglovlige de gamle Göters och Sveers Konungars blod och stomme, kunde ingen likare, skickligare och bättre där till finnas &c. På denne mening följ ock endräkteligen alle Rikesens Ständer, begärandes med mycken knäfall och många tårar att han samma ok och borde med Konunga namn och Majestät, dem alle till gode bistånd och försvar ville värdigas nådeligen sig uppå taga. Var ock då där tillstädes med Påvans Legat Joannes Magni Gotus den nu nyligen i denne dagar var kommen i landet ifrå Rom. Han hade ock ett vidlyftigt tal till Riksens Ständer, rådandes dem allvarlige till det samma, att de icke skulle avstå förr än Herr Göstas hade dem deras bön bejakat. Bad ock om den samma samtliga med dem. Till vilket Herr Göstas svarade, att han ville så mycket bedja dem, som de hade honom besitt, att de ville honom här uti hava förskonat, och äska en annan där till av de gamle Riddare eller Riddermäns män där då tillstädes vore, som vore Herr Ture Jensen, Herr Holger Carlson, Herr Niels Booson &c, efter han nu allredo var trött och nödig av sådant tungt arbete, sade ytterligare att vemsomhelst de där till väljandes borde den där av den Svenske Ridderlige adel vore, honom ville han gärna svärja sin sannfärdige lydno med huldskap och manskap och all trohet. Men de Svenske stode intet av med deras begäran, som ock icke rådeligt var och ingen ringe makt uppå låg.
Så lät han sig det dock avböjda, följde deras vilja efter, dock mere av ömkemål och varkunnsamfet över sitt förlamade och förtryckta fädernesland, än av nåder synnerlig list han kunde hava till slik tre och högt stånd, ty han hade väl rede förnummit (som han ock sade) att det hade mera galla än honig med sig. Strax vore då alle Riksens Ständer honom sin ed efter Sveriges lagbok tillsättandes honom ock med uppräckta händer huldskap, torskar och manskap med all underdånighet. Han svor ock dem sin ed som seder är i Konunga hyllning. Allt så i det helige Trefollighets namn blev han hyllad utropad och hälsad för Sveriges och Götes &c utvald Konung. Och detta skedde den fjärde dagen i Junii. Då begynte han först bruka Konunglig titel och skrev sig ut allt så. Göstas med Gud nåde Sveriges och Götes &c utvald konung
Så drog då strax Kung Göstas med hela hopen i Strengnäs hade varit åt Stockholm. Var på några dagar i handel med dem Staden innehade genom sänningebud och brev, till dess de komme då väl överens.
Tisdagen därefter som var S. Johannes Baptiste afton red Kung Göstas in i Stockholm genom Söder port, blev där undfången och intagen med process, stort prål och solennitet som den saken tillhör. Blev hälsad av allt folket för Sveriges Furste, Regent, Nådigeste Herre och Konung
Ibland andra besparingar och mödosamt Kung Göstas på den tiden hade, kommehonom tillhanda något brev, dem hans Fougter upptagit hade, vilket Herr Peder Synnanwedhter hade utskrivit, uti ville var ganska mycket flärd, spott och lögnaktige bränningar, de Hans Majestät något vore för när. Varför drog Kung Göstas om Moremässone till Westrårs. Och söndagen där näst efter tog han med sig Rikesens Råd så många där då tillstädes vore, gick upp i Kapitel huset dit alle Kaniner och förbemätle Electus församlade vore, bar honom sin obeständig skrivelse under ögonen. Varför kunde samme Herr Peder Synnanwedher icke inleda sig a crimini less maiestatis, det är får ett stycke förräderi. Dock var Kung Göstas honom så nådig att han icke tog honom vid halsen, utan allenast försköt honom ifrån det ämbetet och biskops stånd. Men M. Cnutt domprost föll allt för hårt i försvar för honom, av vilket konung Gustaf kunde märka att emellan dem var något hemligt förbund emot honom. Varför förstått han honom och framledes av sitt stånd, och när kaniner sig mycket besvärade, att för brist de hade på personer kunde de ingen veta så skicklig de de måtte välja till biskop, gav konung Gustaf dem råd att de skulle välja en lärd man Petrus Magnj den var stadd i Rom och hade där inne S. Birgitte hus till vilket han dit förstockad var ifrå Wastena kloster. Vilket ock så skedde, de skrevs både honom och påven till därom.
1524-1525
Herr Peder Synnanweder och M. Cnutt om vilka här förra berört är, vilka Kung Göstas hade avstött ifrån deras ämbete för deras högfärd och styvhet skull, begynte stämpla det ont var emot Konungen, ändock han hade dem benådat och tillsagt, att dem skulle intet skada, allenast att de ville låta sig benöja med nedrigare stånd än de åstundat hade. Vilket de ingalunda ville, utan strax efter Epiphanie drogs upp i Dalarne gjorde där ett skändligt uppror emot Kung Göstas. Hade sitt lägre på några veckor hem till Herr Jacob i Mora, handlade med alle flit med Dalekarlaner, hetsade dem till uppresning emot Kung Göstas att fördriva honom av Riket. Men Gud lagade det så att deras förräderi kom dem själve över huvudet. När de förnummen att Kung Göstas fick mere medhåll hos en part av Dalekarlarner, än de hade, packade de sig med Herr Jacob i Mora och flere deras anhang åt Nörge. Och gåva sig somme till Ärkebiskop Olof i Tröndheem och somme till Fru Ingiard på N givandes så före att Kung Göstas hade dem fördrivit för Luthers lärdoms skull.
Våren 1525 höll dalkarlarna ett möte i Stora Tuna socken och uppsatte där ett brev, där de klagade över att kungen låtit fängsla Kristina, Nils Sture och Jöns Karlsson, och i stället satt tyska och danska före detta fiender till fogdar, att de ansåg sig fria från sin tro och lydnad, om inte missförhållandena rättades. Dalkarlarna skall även ha haft kontakt med Søren Norby, som skall ha haft kontakter med Kristina Nilsdotter, Sten Sture den yngres änka om ett giftermål.[2]
Brevet framlämnades till kungen vid det riksmöte han anordnat i Västerås maj 1525. Där lyckades han dock få alla närvarande parter att lova honom tro och lydnad
På sidan 89-93 i senaste upplagan beskriver Peder Svart hur Kalmar slott intas sommaren 1525. Enligt andra källor skulle slottet ha överlämnats mot fri lejd, men Gustav Vasa ändå låtit avrätta soldaterna.
När nu Konungen hade detta uträttat i Stockholm, och hörde att det stod ganska illa till i landet, som förberett är, allmogen var svårligen reser och förargade av det svärmerit, finge en ond vilja till Konungen för han icke ville hålla all den gamla Guds Tjänstene vid makt som fäder och förälder hade hållit före dem, visste ock intet åtskilja emellan den rene Guds ords lärdom, och förberedde slemma svärmeri där företaget var, icke var heller någon den dem där om ville, eller tätteliga kunde undervisa, ty hade Konungen icke liten vånda förr än han kunde stilla det bullret. Dock skedde det icke förr än många år där efter förleden. Så tog han ock före där efter att rida sin Eriksgata över hela RiketDock ändade icke samma härfärd förr än året där efter om Påske tid. Vilket han mest gjorde för den sak skull han ville genom samtal och burspråk, personliga talandes vid allmogen stilla deras upproriske sinne de hade sig företagit till det svärmeri som de sporde begynt vara i Stockholm. Men det kunde dock föga hjälpa. Ty här var så mycket ogräs som alle rådde honom ont till.
1526
Om Eriksmässan där näst efter kom Kung Götstaff till Vpsala med ganska stor makt. Han hade väl 2 000 Hovmän som alla rede i sitt orden uti blankt harnesk. Så en väldig fänike knekter. Då höll han ett ganska nogsamt burskpråk med allmogen på gamle Vpsale höga. Ibland annat klagade han där över att här vore för många laga och onyttige präster i Riket, item vart kloster fullt stoppat med munkar, vilke alle där vore föga annat än som en ohyra, de där förtärde yppersta grödan av landet. Spred fördenskull om de icke hölle likt han måtte mönstra dem. De där lärde vore och duglige till att predika, dem ville han väl försörja med god underhåll. Men de andre onyttige brödsäckar måtte väl se sig om, och nära sig uti sin ännesvett som Gud befallt hade, och i deras rum läte komma fattiga, sjuka, halta, blinda och förlamade människor, föda och fordra dem till deras nödtorfter &c. Då ropade allmogen, att de ville behålla deras munkar och hava dem oförjagade, efter de skulle själve föda och fordra dem. Så lät han då blivit där vid den gången.
Sidorna 104-105 ägnas åt att beskriva Nils Stures begravning och hur Daljunkern manade Dalekarlarne till uppror. På sidan 108 beskrivs hur Gustav Vasa mötte sin moster, Kristina Gyllenstierna, och bad henne skriva till Daljunkern att hennes son Nils Sture var död. Men upproren i Dalarna fortsatte.
Så förstockade då Kung Göstas en god krigs här dit upp. De togo med sig av bergzlagen mycket av allmogen, dock ingen annan än dem, som välvilliga medfölja ville. De komme in till Börstads färjo, där lade hinna andre sig på hin annan side gen mot ganska starke. De sköte många skäktor och pilar över älvene var till annan. Då komme Rettwijcks män på denne sidone om älvene. Men desse fruktade i förstone att de skulle ock vara fiender. Så hade de från Rettwijck sin bud till denna, läte dem förstå att deres mening var föröka och styrka Kung Göttstaffs hop, och ville med honom uppsätta liv och blod. De låte mot var annen i någre dagar, att de måtte få lejde och gisslan för 15 män, dem de över dit till dem förskicka ville. Vilket också skedde…
I förhandlingen begärde dalkarlarna
- Daljunkern skulle få fri lejd ut ur landet
- ”Därnäst att det de hade företagit skulle vara förlåtet och en övertalad sak”
- ”Till det tredje, att icke någen ny tro eller Lutheri måtte dem bliva påfört
- ”Till det fjärde, att Konungen icke skulle draga så mång främmande och utländske sätt med uthackat och brokot kläde &c”
- ”Till det femte, att han skulle bränna upp eller eljes avliva dem som åte kött om fredagen eller om lögerdagen &c.”
Gustav Vasa lovade obrottsligt hålla punkt ett och två. Han bad dem att inte bekymra sig om punkt tre och fem för det hade de inte förstånd till.
Till det fjärde svarade han att han intet ville bliva mästrad av dem, hure han skulle kläda sina Dravanter och Hovgesin. Han måtte ock rätta sig efter andra potentater, Kejsaren, Kunder och Furstar, att vi svenskar äre icke mere svin eller getter än de.
Så hade Dalekarlaner nu icke anor råd utan de måtte giva sig till freds och låta sig här med nöja. Så blev freden bejakad på både sidor, satte sig ock alla bönderna neder på både sidor, och Kungens krigsfolk drog ock tillbaka sin borgeläge igen.
Vintern tillförne och allt till denne tid slog Kung Götstaff sig i någen vänlig handel med Ärkebiskop Olof i Tröndhem, sökte honom mycket med bud och brev, och ibland annat fordrade flux där uppå att han ville göra som en vän och överantvarda Herr Peder Synnanweder och M. Cnuut uti hans tjänares händer. Upptäckte ock för Ärkebispen vad deras rätte sak var, hur mång tusen mark honom var i händer levererat av Riksens penningar, där han aldrig sedan ville göra någet besked uppå, sedan vad grovt förräderi och uppror de både samtliga hade drivit här i Sverige &c. När Ärkebispen det hörde, ville han intet ytterligare giva sig i försvar för dem, utan tillstadde välvillige att Kung Götstaffs tjänare togs dem där fängslade och förde dem in i Swerige. In Augusto fördes de genom Vpsale och åt Stockholm. Var och en kommen i kimpone med dock genom ringa brott, benämnd Herr Peder Matthei, han kallades ock Herr Peder Sölffköparen &c. Denne var mycket välkommen hos Synnanwederen (när han var i sin välmakt) för sitt larver och tikörtning. Hans brott var allenast, att han av oförstånd hade fört något Synnanwedrens brev till hans vänner här i Riket. Denne var icke heller med dem av Riket, utan blev hämtad till deras följe sedan de vore dragne igenom Vpsale. Så blev de alle tre införda i Stockholm med en fastelagen och vore iklädde gamle utnötte och slarvota korkåpor, ridandes återåvoge på sultna hästar. Peder Synnanweder med ena halmkrona på huvudet och ett söndrogt träsvärd vid sidone. M. Cnuut med en näver biskops skruv. Och en stor hop i larve kläder hölls sig vare deras bilöpare. De ropet till folket vem de mötte, och sporde, om de något hade sett Kung Götstaff eller visste vart han hade tagit vägen. Ty där var kommen en ny Konung, Herr Peder Kanseläder Synnanväder, han ville gripan. Genom norra port blev de införda, och på den ena långgatan söder och den andre norr, på det sista in uppå stora torget och uppå kåken, där måtte de dricka bödeln till. Borde dock där mycket rim uppläses om deras färd. Komme ock somme av rimmen på det grundet ut, att de visa män hade heller velat bliva uppenbara förrädare, än gilla Doktor Morten Luthers lärdom. Dessa rim vård med mycket skratteri framförda med fastelags åthävor och aktion &c. Sedan fördes de i fängelse där de blev förhållen utöver Julen och in på annat året.
1527
På ytterste daganer uti Distings marknaden bleve Synnanwederen och Sölffköaren förde till Vpsale. Den 18 Februarij hölls rättegången över dem upp i den gamla Salen, där om prästmötet plägade drickas prästegille. Där såte för rätta både andlige och världslige väl till än 15 eller 16 tolfter. Konungen klagade dem själver an, lät där uppläsa över 60 Synnanweders brev, ville där alle vore fulle med spott, spe och förräderi. Blev så oftabemälte Herr Peder Synnanweder efter Sveriges beskrivna lag dömd till en förrädere till stegel och hjul, såsom den där avtog sköld förer emot sitt Fädernesland. Blev avrättad och uppsatter (då klockan var emellan 12 och 1 efter middag) på den högste backen söder från Staden. Men den tredje nämligen Herr Peder Sölffköparen blev benådad. Om Odensdagen där näst efter blev ock M. Cnuut i like måtto havd för rätta, dömd, avhuggen och uppsatt på hjul vid Stockholm.
Så straffade ock Gud landet på detta år med en gräselig hunger. Folket hade intet till bröds taga utan barkekakan, och de där kunde få köpa angöra eller mäsk, tyckte sig vara mycket lycksaliga. Uti Raden och allestädes i Skärgården svalt något folk ihjäl. Orsaken kan man förnimma haver varit, att Gud ville låta dem förstå honom misshagade att de så harmliga gjorde Guds lärdom motstånd, och beskrivande och fördömde samma lärdom som förr än de finge höran eller visste vad han var, allenast utav ett rykte det Satan blåste dem över.
Fastän kungen skaffade spannmål från Livland som han
sålde ut efter mönstrings vis, först ett härade så annat, först ena sockn så andra, på det ingen skulle köpa på prång, och dyrkat sedan för de fattiga, utan att var måtte bekomma för sig, där han (för den förfärliga hungeren) med hustru och barn måtte bliva behållen igenom. Men folket var så argt, otacksamt och olydogt, att de viste Konugenom på den tiden platt ingen tack därföre.
…
Härutav kom (som förberört är) att allmogen i samma Östergötland, Småland och Westergötland vore ganske olydige. När Kungens Fouter handlade med dem, eller drev han ock själv till, vart det allt anammat med flin och spott. Detsamma gjorde de ock i Dalarne. De vore än då slemmare än hine andre. Konungens Foutar finge som knappast talat tu eller tre ord med dem förr än de bude dem hugg. Hälsinganer och meste parten av Norlanden vore icke mycket bättre. Därför nödgades Konungen tänka till att späka några landsändar, och tvinga dem till lydno.
Konungen kallade allt sitt mesta krigsfolk både sitt eget och hela adelen tillhopa, både av Finnland och Swerige, mönstrade dem Kyndermässe tid i Westrårs. De vore väl tillhäst och fot vid 12 eller 14 tusen. Drog så med dem rätt upp åt Dalarne. Skrev dem så till både Östre och Västre Dalarne, att de skulle möte honom var man vid Thuna, vad de heller ville med örligshär, eller ock med underdånighet måtte råda före, Var de ock icke ville möta honom där, då ville han gästa dem hemma så att dem skulle svida efter. Han fick dem ock för sig i Thuna, hade dem i en hop och ställde sitt krigsfolk och fältskötte allt kring om dem. Där blev ett hårt burspråk. Moens Brynteson förde mest ordet på Kungens vägna. Sporde dem till vad dem vållte? Vad de där till hade för orsak, att deras rätta Herra och Konung, den de så ofta hyllat och svurit hade huldskap och manskap så skänneligen föraktade, det hans Nåde eller hans befallningesmän måtte platt ingen lydno eller hörsammat hos dem hava, item om de hade rede förgätit vad nåde Hans Majestät gjorde med dem för de uppror de honom gjort hade i Herr Peders Synnanweders och Dalejungkarlens tid. Dalekarlaner svarade dock endeles töraktigt och sade, att de tackade Konungen, att han hade tagit dem till nåder för de tu upproren, men sedan visste de sig intet illa hava gjort. Herr Moens sade, det ju vara illa nog gjort, att hava ett förrädeligit och olydogt hjärta till sin Herra och Konung. Detsamma hade ock visst de, vilket där med bevisas kunde, att så ofta Hans Nåds sänningebud eller befallningsmän komme där upp, vore de strax redebogna att lyfta yxene upp i högt, spänna arborste, slita på dem de slemmaste ord de lärt hade, och tala spotsligen om sin Herra och Konung. Vilket är emot Sweriges beskrevne lag, den där innehåller, att ho som förtalar en Konungens Råd än sider Konungen själva, have förverkat liv sitt. Därföre måtte de förlåta sig där fritt uppå, att med mindre Hans Nåds majestät rätt nu dem allt sådant benåda ville vore de värde, att Hans Nåds Majestät skulle så låta stöta dem i vanmalet, att icke en fot skulle komma igen upp om Börstads färjo. Så rede Ridderskapet till Konungen där han höll ibland (dock uti sitt fulla körits blank till hand och fot) både honom att han ville låta åtskilja den allmogen, ställandes sina vänner Retwijckz karlar och flera de obrottslige vore på en särdeles plats, låtandes ock de andre bliva för sig särdeles på en plats. Konungen svarade och befallde utmönstra av hopen Dalejungkarlens överste Råd, och många andre som hade brukat sin skamlösa och förflugna mun uppå honom. Lät dem där av Rådet dömas efter Sweriges lagbok. De begärade skriftermål, den blev dem ock efterlåten. Blev så strax där avrättade i ringen. När de andre det råge att blodet begynte rinna, kom annat ljud i skällona, fruktade svårligen om livet, begynte skria och gråta, fölle uppå knä, tiggde och beddes för Guds skull nåder av Konungen, lovade bättring, och efter en ganska lång förhandling, bekomme de nåde och vänskap. Svore Konungenom på nytt huldskap och manskap &c. Alltså kom Kung Götstaff Dalekarlaner till späkt och lydno den gången.
Här kan du läsa mer om Peder Svarts krönika
Om biskop Peder Svart (svenskt biografiskt lexikon)
Källkritisk granskning av Gustav Vasas äventyr i Dalarna
Gustav Vasa – revoltören som byggde en nation (Populär Historia 1 maj 2017)