Den 12 september 1668 anar man paniken och röran genom de 350 år gamla bokstäverna.
Den 11 september hade sex nya personer hörts. Den 12 september fortsätter Länsman förhöra misstänkta personer, trots att det är förhandlingens sista dag.
Enligt mig är förhören med de tre barnen från Bältergården (även de barnbarn till Gyris-Marit) de mest intressanta.
Läs och förundras hur olika de hanterar den pressade situation som de utsätts för.
Bälter Matses son på Åsen Anders Matsson, vid pass sina 14 år gammal förhördes om sin moders färd till Blåkulla. I begynnelsen nekade han fuller alldeles att hava någon vetskap härom, men efter en lång tid sedan han med fog hanterades begynte han mer och mer avsäga, och var hans berättelse både om färden till Blåkulla, om springandet uti korsvägen, huru de bannades där, huru i Blåkulla tillstod, om kittan där kalvarna släpptes uti, etc. lika ens med de andra barnens. Bekände fullkomligen att hans moder hade fört honom åstad. Huru många gånger vet han intet. Tillstod att Satan hade förbjudit honom att tala om detta. Säger sig efterskrivna hava sett i Blåkulla, Gertrud, Anna Olsdotter i Loka, Justina Annas dotter Anna Eriksdotter, Gyris Marit, Ris Anna, Marit Matsdotter, men sin fader nekade han alldeles till. Säger att Satan hade skurit honom i fingret och skrivit hans namn med blodet. Ibm att hans moder och han hade ridit på kalvar, kor, såstänger, kvastar och annat slikt.
Sedan framkallades ovanb.de Anders syster Marit ungefär sina 8 år, den där bekände sig hava 2 gånger varit ditförder av Gertrud Svensdotter, och sedan en gång av sin moder, berättar samma slikt om resan och huru i Blåkulla såg ut, förutan det att hon sade då Gertrud gav henne mat där, haver [fol. 42v] hon (Marit) kastat den under bordet, varöver Satan sticknade, och förty ville föra henne till helvetes, men Gud skall hava fört henne dädan igen.
Flickan säger sig intet annat hava visst än det skulle bära till kyrka. Berättar sig att vara skuren i fingret av Satan som med samma blod hennes namn i en svart bok skrev, det Gertrud skall hava uppnämnt. De andra två gångerna säger hon hava varit styggt i Blåkulla, då hon dit kom.
Berättar sig där hava sett Knåpar Elin, sina bröder Anders och Mats.
Gertrud hades in och förehölls henne, vad Marit om henne bekänt hade, men hon nekade alldeles att hava fört henne någon gång dit eller givit henne mat där.
Detta gav rätten ett stort eftertänkande om sådant icke haver varit ett Satans gyckleri och en falsk syn för barnet till att förvilla sanningen, besynnerligen med Gertrud som nu alldeles nekar sig hava sett denna Marit där. Men att hennes moder skall hava fört henne med sig, hålles intet otroligt, alldenstund emot henne större vittnen finns.
Därnäst kallades hennes broder Mats in vid pass sina [lucka!] år, med vilken lagligen om detta väsende handlades, efter han syntes vara en saktmodig pilt, och spordes om hans moder hade varit till Blåkulla eller om hon någon gång hade haft honom med sig dit. Men hade sade sig icke kunnat veta detta förvisso att säga, och kunde man intet annat svar få utav honom.
Deras moder hustru Marit Nilsdotter kallades in, och med största flit och allvar förehölls först vad bekännelse hennes moder Gyris Marit hade gjort på henne, sedan Bland Anna idag haver bekräftat sin förra bekännelse med Herrens högvördiga nattvards anammande om henne, vad ock alla de andra vittnen hava emot henne betygat. Men Marit stod allt vid sina förra ord och alldeles förnekade sig veta av detta Satans väsende.
Framkallades alltså hennes son Anders, vilken nu upprepade allt det han för en stund sedan privatim berättade, bad sin moder att hon ville bekänna, vilket stor ynka var att påhöra.
Men modern lät sig intet beveka därav, utan nekade framgent.
Än framropades dottern Marit, vilken desslikast tygade på henne, och sammaledes gråtandes bad henne bekänna, dock hjalp det intet.
Trots Marits ståndaktiga förnekande dömdes hon till döden. Om hon var en av de sju som fördes till Fångehuset i Falun vet jag inte. Om hon var gravid kan hon ha sluppit.