Det här inlägget publicerade jag under några timmar den 20 juni 2018, men så drog jag tillbaka det för att ge mig tid att känna efter om jag är redo för det.
Den 20 april 2014 skrev jag för första gången i den lilla skrivboken till min Dotter. I den har jag fortsatt att skriva lite då och då. Alla de där orden som jag vill säga men som inte behöver sägas just nu, alla de där förklaringarna som bara skulle leda till dumma diskussioner. Jag skriver ner dem, får ur mig dem.
Idag skriver jag fler sidor än någonsin. Förklarar vem jag är, varför jag gjorde som jag gjorde.
Det är så många tankar i mitt huvud. Du säger så mycket klokskap och jag är stolt och lycklig över att ha en dotter som dig – för jag vet att du är där av egen kraft. Jag känner mina tillkortakommanden, men vet också att jag gjort mycket som var bra.
Du har så rätt – jag söker bekräftelse, jag vill bli sedd. Och jag förstår varför, men de orden skulle såra. De orden får vila i den lilla skrivboken med Big Ben på framsidan tills en dag då de är mogna att läsas.
I huvudet virvlar så många tankar, så många känslor.
Du var så fylld av glädje och energi när jag hämtade dig – och jag känner skuld för du var totalt urlakad när jag lämnade dig – och jag vet att det var jag som stal din energi, sög den åt mig, Och jag skäms. Samtidigt vet jag att vi båda behöver det här. Vi behöver hyvla oss ner genom lagren av outsagdhet. Vi behöver prata om alla spindelnät som spunnits kring oss, det klibbiga, obehagliga.
Och jag älskar dig, jag har aldrig älskat någon som jag älskar dig och Anders. Och det gör så obeskrivligt ont när jag inser hur mycket jag skadat er bara genom att vara jag. Det omedvetna, det som vi inte kan dölja fastän vi försöker.
Det är så många tankar, så många funderingar, så mycket lättnad, så mycket glädje – allt på en gång. Och jag tänker att det är så här att vara mitt i en terapi. Eller så är det så här livet är när man inte trycker undan några känslor, när man låter dem få finnas. Livet är känslor och jag måste lära mig leva med dem. Jag måste lära mig tycka om mig själv – alla delar av mig själv. Inte låtsas vara någon annan som jag inte är.
Du säger att jag inte ska jämföra – nej jag vet. Jag vill vara så stark som du, kunna stå för mig själv, opåverkad av andra, välja vad jag ska ta in, välja vilka känslor och sinnestämningar jag släpper in. Du är mitt barn – men starkare än jag någonsin varit.
Eller … finns det i mig en styrka som jag inte sett. Jag har trots allt kunnat resa mig gång på gång. Det är dags att se den styrkan. Ilskan har fått sin tid – men nu är tid för glädje – för tacksamhet över livet.
Läkaren sa att cancern var mindre än 0,6 mm tjock. Att hon inte skulle ha oroat sig för cancer som var mindre än 1 mm tjock. Jag har fått livet tillbaka.
När jag berättade hur jag utsatt mig för solen – själv bidragit till min cancer sa hon att det kunde jag inte tänka på. Det viktiga var vad jag gjorde i framtiden. Och det är väl precis så det är – inom alla områden. Både Cissela och Sven säger det. Det som har varit kan jag inte göra något åt. Lev här och nu.
Om två månader ska vi träffas och cykla igen. Första cyklingen var på hennes 23 års dag. Den här gången fyllde hon 278 månader – nästa gång 280 månader. Nu ska vi fortsätta fira hennes jämna månader.
Nästa vecka ska jag på yoga för Merethe – en fantastisk nystart! I mer än fyra år har jag skalat av – nu är jag redo att bygga upp.
To-do-list (jag måste lära mig leva med en hjärna som den här… en dags cykling och jag är fylld av uppslag …)
Skriv blogginlägg om cyklingen på Sydostleden
Skriv blogginlägg om bären i Ravlunda
Skriv blogginlägg om maten i Simrishamn
Skriv blogginlägg om cyklingen på Nävlingeåsen
Skriv blogginlägg om hudcancer
Berätta om cyklarna
Uppdatera den fördjupade texten om mig
Skicka underlag för filmer till C (just nu tre filmer som väntar på klippning)
Tänk igenom hur du vill ha det i sociala medier
Tänk igenom om det ska bli en ny cyklat sida