Så sitter jag där i psykologfatöljen och gråter igen. Tillsammans börjar vi se mönster hur jag agerar när något blir för jobbigt, hur jag flyr in i aktiviteter. Så har det varit länge. Det är svårt att ta sig ur inkörda hjulspår.
När Sonen besökte oss på nationaldagen kom vi att tala om varför han inte ville med och resa. Han berättade hur han upplevde vårt extremt höga tempo. Nu kunde vi skratta åt alla museum jag klämde in om vi hade några timmar över i Stockholm. Han hade många, många exempel på mitt tokiga tempo.
Just nu är det dödsångesten jag flyr ifrån. Som du märker är aktiviteten i sociala medier högre än på väldigt många år. Så länge jag är aktiv kan jag inte tänka. Eller rättare sagt – om jag styr mina tankar slipper jag tänka på det som är jobbigt.
Inte ens i lördags blev det några flödesskrivna sidor. Istället omarbetade jag sidorna ”om mig” här på bloggen. När jag skulle skriva mer om mig själv blev det ytterligare en hel sida. Lite märkligt – men just nu sker den största bearbetningen här på bloggen – och du får möjlighet att följa med.
Lager efter lager hyvlar jag av min yta att förträng, men än är det förgångna för ömtåligt.
Första inlägget i serien om Självmordsplanerna hittar du här.
Länkar
10 april 2010 – synen på kvinnan
26 september 2013 – tankar på operationsbritsen
20 mars 2016 – tillbakablick och insikten att jag flytt från det jobbiga
Tycker du är fantastisk stark som delar med dig! I dagens samhälle är du inte ensam om att lida av stressrelaterade sjukdomar och psykisk ohälsa och jag tror du hjälper många genom att våga berätta om dina erfarenheter! Heja dig? Men tänk på att ta det i lagom takt?
Mm… jag försöker ta det lugnt. Går till psykolog varje vecka – och kommer göra så ett bra tag till. Har en tendens att fly från jobbiga känslor. Det märks i mängden av blogginlägg just nu.
Tack för allt pepp i mitt skrivande 🙂
Såg nu att du taggat mig och mina inlägg på insta? Tack?
Försöker läsa allt du har skrivit men har inte hunnit komma ikapp än?
Är så roligt att läsa om era äventyr!
Haha – förstår att det är svårt att läsa i kapp … texterna har fullständigt forsat ur mig de senaste veckorna – som att öppna en kran. För att inte helt bombardera läsarna har jag ställt in några inlägg på automatuppdatering dessutom. Jaja – det lugnar sig väl igen.
Visste inte om du hade en blogg också. Har du det?
Jag har haft. Men det hände en del jobbiga saker i familjen vilket för min/ vår del innebar att vi inte hade ork att fortsätta driva företag så vi sålde vårt café i Ystad och jag hade inte nog med glädje över till bloggandet så jag la ner den. Livet! Nu nöjer jag mig med Fb & Insta och läsa andras bloggar?
Och du är SÅÅÅ värdefull här! Dina texter och reflektioner har betytt jättemycket för mig!!!!
Måste erkänna att jag blir mer och mer nyfiken på dig för varje kommentar. Café i Ystad? Och jag blir ju genast nyfiken på vilket.
Jag får gå in och kolla ditt FB-konto 😉
Ditt instakonto är ett av mina favoriter. Älskar dina härliga yogabilder – och att du delar med dig av cyklingen. Tänker att om fler delar med sig av härliga cykelbilder i sociala medier inspirerar det kanske fler att cykla.