Iris Rönnqvist

Tåg och busstid är bra tanketid. Idag har det blivit många timmars tankar. Det är märkligt hur hjärnan går in i flyktbeteende när jag närmar mig cancerbeskedet.

”Idag är det en vecka sedan kirurgen ringde ” skriver jag efter en och en halv sidas flödesskrivande. Sedan tar det stopp. Istället tar jag ett nytt uppslag som jag rubricerar Sociala media.

Efter läkarbesöket i Tomelilla åt jag lunch med Iris Rönnqvist. Hon fick cancerdiagnosen i januari 2014, men redan ett år tidigare hade man sett förändringar på hennes lungor. Då var det ingen som tänkte på att det kunde vara lungcancer – Iris hade ju aldrig rökat i hela sitt liv.

Nu – ett år senare – hade cancern spritt sig – Adenocarcionom icke småcellig – fas IV. Operation var inte längre möjlig.  Cancern var metastaserad till skelettet. Endast palliativa åtgärder gavs. Enligt statistiken har en sådan patient mellan tre och fem månader kvar att leva.

Jag har följt Iris sedan 2002 när jag vann första priset i Sparbanken Syds konstlotteri. Tavlan blev mitt altare där jag tillbad livet och fick mig att ta nya tag efter första utmattningsdepressionen.

När jag fått kirurgens besked tänkte jag genast på Iris. Min hjärna är fortfarande för utmattad för att kunna ta in all information, men Iris har  – mot alla odds – lyckats leva ett bra liv med cancer.

Jag skrev och frågade henne om råd.

”Absolut 0 socker av alla slag – så göder man den inte heller. Bort med rött kött, processade matvaror och drycker annat än rent vatten. Lapachote med riven ingefära och citron varje morgon. Stor dos D och B vitamin varje dag året runt. Motion varje dag!!! Att lura cancern blir till en daglig vana.”

I dag hämtade hon mig i Tomelilla utanför vårdcentralen. Under tre timmar delade hon frikostigt med sig av kostråd och positiva tankar. I min skrivbok finns tolv sidor anteckningar. Dag för dag kommer jag lägga om mina vanor och skriva om det. Förhoppningsvis kan det hjälpa fler med cancer.

Iris, jag är oändligt tacksam för all klokskap du delade med dig av! Bara att umgås med dig är ett privilegium – det gjorde mig så gott och  jag hoppas av hela mitt hjärta att få möjlighet att dela mer tid med dig.

När du steg ur bilen förvånades jag över att den enda förändring som skett sedan 2002 var att du måste ha tappat i vikt. Fortfarande minns jag föredraget du höll på Konstföreningen. Du var en av de vackraste kvinnor jag sett med en karisma som fyllde hela rummet. Dina tavlor lyser av kärlek.

När jag sedan vann förstapriset var valet av tavla självklart. Eftersom jag varit sjukskriven hade jag inte ens tittat på tavlorna innan utlottningen. Din tavla kom att bli en viktig del i min rehabilitering. Sedan dess har du varit med mig nästan varje dag.

I dag har jag fått ta del av din inre styrka och klokhet. Jag är ännu en gång mållöst imponerad.

Oändligt tack!