Tankarna irrar runt. Helst vill jag bara fly ifrån dem. Engagera mig i något, men psykologens ord finns med mig. ”Stanna kvar i känslan. Det som göms i snö kommer upp i tö.”
Länge talade jag med Sonen igår. Han har alltid så kloka tankar.
Det är märkligt – men jag är inte rädd för att dö. I meditationer har jag farit iväg till ett ljus där inga problem finns. Ändå vill jag inget hellre än att leva. Träden jag planterat, blommorna som växer till sig för varje dag – och framförallt vill jag följa barnen. Kanske får man inte säga så – men jag lever delvis genom dem. När det berättar om sina upplevelser och framgångar gläds jag mer än jag någonsin kunnat göra över mina egna upplevelser.
Att dö innan jag delat med mig av mina erfarenheter känns som ett slöseri. Mina erfarenheter har formulerat tankar. Åh, min hjärna går för högtryck nu. Det är så många tankar. Den vill fly från det jobbiga.
Det är som om den redan är inställd på att dö! Hallå – du ska inte dö!!! Du kommer gå igenom en massa tester – du kommer behöva leva i ovisshet – men döden kan man aldrig förutse. Den kan komma snabbt genom en olycka. Inget har förändrats!!!
Jag har lagt ”flyktprojekt” åt sidan. Här på bloggen kommer jag dela med mig av min ångest, men jag ska också försöka gräva fram erfarenheterna och tankarna som jag vill dela med mig av. Vi vet aldrig något om morgondagen.
Det finns så många trasiga relationer – människor jag skulle vilja krama om och be lägga alla oförrätter bakom sig – leva här och nu. Det behövs inte en massa socialt snack – bara en kram. En kram som skrämmer bort all skam och skuld.