I min klass var vi bara fyra som åkte skolbuss. Jag brukade sitta med Sonny. Vad vi pratade om den här dagen minns jag inte. Kanske pratade vi om vad polisen sagt om att inte gå på fel sida av vägen. På kvällen berättade min mor att Sonny hade blivit påkörd av en bil och åkt till sjukhus.
På den tiden fanns inget Internet. Lantbrevbäraren kom med Ystads allehanda på eftermiddagen. På bussen fick jag veta att det stått i tidningen att Sonny var död.
I min minnesbild skrek skoleleverna ut dödsfallet över skolgården. Det var som om tegelväggarna rasade ner när jag sprang in i klassrummet och jag grät mest av alla den dagen. Vi satt i en ring, höll varandra i händerna. Fröken hade svarta kläder och log inte som hon brukade.
På begravningen fick jag stå närmast Fröken. Vi stod i en halvcirkel runt kistan. Då hade mina tårar tagit slut och jag fick byta plats.
Det var min första begravning. Jag minns det som att Peters pappa var med och bar ut kistan. Vi samlades runt jordhögarna och hålet i marken. Kistan sänktes ner med rep. De fick hålla Sonnys mamma när hon försökte kasta sig ner efter kistan.
Efteråt var det kaffe på Hantverkshemmet. Så minns jag det i alla fall. I fotoalbumet finns en bild av kransen från klassen. Röda och vita rosor. Jag tror de var formade som ett kors.
Sedan dess har döden funnits i mitt medvetande. Under åren jag arbetade med boutredningar fick jag så många exempel på hur döden kan komma oväntat. När jag var advokat utvecklade jag ”Änglaboken” – en struktur som skulle göra boutredningen mer tidseffektivt.
Tankarna virvlar runt i mitt huvud. Att det funnits cancer i min kropp ökar inte risken för att dö i morgon. Det kan hända när som helst. Beskedet om de borttagna melanomcellerna är bara en anledning att göra klart det som är viktigt för mig. Egentligen finns det aldrig tid att skjuta upp det man vill göra till morgondagen. Vi kan aldrig veta när morgondagarna är slut.