Malignt Melanom

När insikten landar rinner tårarna och jag mår illa. Vilken himla tur vädret inte avhöll oss från läkarbesöket i februari. 

Vad hade hänt annars?

Tankar kring sociala media, research för ett blogginlägg om cykelinfrastruktur och ett alltid lika givande telefonsamtal med sonen. Vi hade precis lagt på när telefonen ringde igen. Dolt nummer.

Det var kirurgen som opererade bort födelsemärket. Han frågade hur det hade gått, om ärret hade läkt.

”Vi har fått provsvaret.”

Jag var så uppfylld av tacksamhet och glädje efter telefonsamtalet med Sonen att jag inte ens här anade oråd, funderade inte över varför Kirurgen ringde för att berätta om provsvaret.

”Det innehöll melanomceller.”

På kladdlappen framför mig skriver jag ”Kirurgmottagn. Melanomceller. Allting borta. Tydliga riktlinjer. Allt det sjuka är borta. Skära bort ärret. Hudbiten analyseras.”

Jag ställer frågor. Kirurgen förklarar vänligt att han inte är hudspecialist utan Kirurg, att jag kommer få mer information från Hudklinik. Det snurrar i huvudet.

”Enligt analysen är allt bortskuret.”

Jag fortsätter med mina oändligt många frågor. Får jag vistas i solen? Hjälper solskyddskräm? Borde barnen gå och kolla sig? Hamnar de också i en riskgrupp med förtur? Han svarar vänligt och tålmodigt. Till slut fattar jag.

1. Det kommer kallelse till kirurgmottagningen för att skära bort ärret.
2. Jag är nu placerad i en riskgrupp som får gå på återkommande kontroller.
3. Jag kommer få mer information.

Utan att tänka skriver jag ett meddelande till mina närmaste.

”Hej, för några veckor sedan fick jag ett födelsemärke borttaget. Läkaren ringde nyss – det fanns malignt melanom i det. Hela födelsemärket skars bort, så det lär inte finnas något kvar. Ändå kommer de även skära bort ärret som en ren säkerhetsgrej. Kallelse till kirurgmottagningen skickas inom kort. Läkaren betonade att det inte finns något att oroa sig för. Genom det här födelsemärket kommer jag i en annan kategori med mer kontroller – och så småningom mer information. Lovar hålla er informerade. Ville bara ge er informationen direkt. Just nu vet jag inte mer än så. Det var kirurgen som ringde och han sa att jag antagligen får en kallelse till en hudklinik också. Vilken himla tur att jag gick och kollade!!!!”

Först när meddelandet är skickat kommer tårarna. Vad hade hänt om vi inte åkt och kollat? Cancer. Det har funnits cancer i min kropp. Har det spridit sig?

För att döva ångesten börjar jag skriva detta blogginlägg. Utanför hör jag Fågelräddaren vissla. Han kommer när jag ropar. Tårarna rinner på nytt när jag ser oron i hans ögon.

”Läkaren sa att allt skulle vara bortskuret. Att det inte finns någon anledning att oroa sig nu. Tänk vilken tur att vi gick och kollade födelsemärkena!”

Återigen finns tanken på vad som hade hänt annars.

Allt började egentligen på min Systers bröllop i augusti. Dottern hade ett födelsemärke på axeln. Jag kontaktade hudkliniken för att beställa tid för oss alla. Det var lättare sagt än gjort. Om man inte tillhörde någon riskgrupp kunde de titta på tre misstänkta födelsemärke – men inte alla.

Det blev bara Dottern som gick och kollade. Istället började jag ringa läkaren Kerstin Öhrsmark, Baskemölla, som jag besökt för många år sedan. Det var telefonsvarare och jag skrev upp i min kalender att jag skulle ringa, men glömde. Så gick dagar, veckor och månader.

Det var ju ingen brådska. Det var ju en ren rutinkontroll för att Dottern hade ett stort födelsemärke på axeln och för att vi började diskutera.

Insikten skrämmer.

Djupt där inne finns skammen. Var det kroppens svar när jag inte ville leva.

Jag slår ifrån mig tanken. Självmordsplanerna var en följd av depressionen. Depression är en sjukdom. Egentligen ville jag inte dö. Och nu vill jag absolut inte dö. Jag vill leva – det finns människor runt mig som älskar mig och uppskattar mig. Jag är inte värdelös.

Hallå – det finns två alternativ:

1. Det finns inte en enda melanomcell kvar i kroppen. Vad vinner jag då på att oroa mig och älta? Bara förlorad tid.
2. Det finns melanomceller kvar i kroppen – det kan jag inte göra något åt nu – annat än att inte bränna mig. Skaffa solhatt. Men det är ju samma åtgärder som jag borde vidtagit för länge sedan. Hjälper det att oroa sig? Nix.

Så till nästa fråga. Den som man sällan ställer.

Om du visste att du bara hade tre månader kvar att leva – vad skulle du då göra?

Jag minns när jag talade med barnens Farmor om det här. Tidigare hade hon alltid velat resa, men när hon fick cancerbeskedet ville hon vara hemma, ha sin familj runt sig.

Men vi vet ju aldrig när vi kommer att dö. Jag kan ju omkomma i en trafikolycka redan ikväll. Varför lever vi då inte varje dag som om vi bara hade tre månader kvar att leva?

Hallå! Sluta med de där tankarna. Du vinner inget på dem. Behåll skjortan på och ge dig ut och rensa ogräs istället!