Äntligen kom värmen. I inboxen låg synopsisutlåtandet från Lektör Helena, jag skrev ut det och läste det naken i solen. På träningrundan blev det sandaler fastän klockan var över sju när vi gav oss iväg.
Vilken kväll! Vi körde om en cyklist och blev omkörda av två landsvägscyklister – i övrigt såg vi bara bilar och motorcyklar. Ju mer jag tänker på det ju mer rätt känns det att vlogga.
Cissela hade redigerat den första delen av filmerna. Jag gillar inte att se mig själv, men känner att det vi förmedlar är viktigt, att det är något vi gör tillsammans.
Det var Cisselas idé att jag skulle börja videoblogga och hon har åtagit sig att göra alla redigeringar. Anders stöttar också. Igår vidarebefordrade han massor av tips från Eleonor.
Sven har också blivit superengagerad och kommer med idéer hur vi kan göra filmerna bättre. Tidigare har jag av hänsyn till familjen undvikit att nämna någon vid namn. Nu är det något vi gör tillsammans.
Det är inte lätt att vara jag. Gång på gång får jag höra att jag måste lära mig leva med min personlighet. Den enda som inte fattar är försäkringskassans handläggare (men de senaste avslöjandena förklarar hennes agerande.)
Barnen, Sven och min syster sopade upp spillrorna och stöttade när handläggaren fick mig att rasa ner på den absoluta botten.
Nu bygger jag nytt i långsam takt. Jag litar inte på mig själv, jag litar inte på någon arbetsgivare. Barnen är mina chefer. Med psykologen tränar jag ett nytt förhållningssätt.