I juli 1992 började jag sitta ting. Sedan dess har vi träffats vartannat år. När de andra träffades 2012 låg jag med dropp. Åren därefter har jag lämnat återbud i sista stund.
Det var i Älvdalen jag fick ett meddelande från Helen och svarade som jag brukar. Att jag väldigt gärna vill komma – om det är möjligt att tacka nej i sista stund.
Fram tills igår kväll har jag undvikit att fundera på det.
Alla dessa tårar som flödar utan att jag kan stoppa dem. Vill jag sitta och gråta inför människor jag inte träffat på åtta år?
Morgonpromenadens tacksamhetstankar gick till Helen och Cissela som skickat peppande och förstående meddelanden under dessa år.
Tack för att ni funnits där utan att ställa krav, utan att ha förväntningar. Ni har betytt mer ni någonsin kommer att förstå.