Min mor fick åka hem tidigare från BB för att jag skulle börja skolan. Vår relation blev inte den bästa. Sju år yngre och mest till besvär, tyckte jag. För att slippa ha henne på mitt rum skrämde jag henne med spindlar.
I dag är jag oändligt tacksam för min syster.
Åldersskillnaden är för stor för att tala om en gemensam barndom. Våra minnesbilder överensstämmer inte.
Sommaren 1999 arbetade vi båda på Tomelilla Sparbank. Vi brukade ta med lunch och äta tillsammans i solen. Det var då vi upptäckte att vi nästan dagligen hade samma färgnyans på kläderna. Stilen var helt olika. Jag klädde mig tantigt fastän jag precis fyllt 30. Hon har alltid klätt sig häftigare. Men färgnyanserna var de samma. Bar jag grönt hade hon grönt, bar jag blått hade hon blått.
Jag har alltid älskat landet, ut och vandra, vara i naturen. När barnen var små föreslog jag att vi skulle träffas och ta en promenad. Min syster bar högklackade boots, några grova kängor ägde hon inte.
När jag var 16 träffade jag barnens far, renoverade hus, bildade familj. Min syster reste runt i världen, jobbade och studerade i USA, gjorde karriär inom globala företag med mycket tjänsteresor. Samma år som jag träffade min livskamrat födde min syster sitt första barn. Då var hon 36 år. I somras gifte hon sig. Genom alla tal på bröllopet lärde jag känna en ny del av min syster. Nu beundrar jag henne på ett nytt sätt. Rolig, modig, smart och klok – men framförallt ett stort hjärta.
I de svåraste stunderna visar omgivningen sina rätta ansikten.
I dag har min syster blivit en av mina allra närmaste. När jag rasade på nytt kring årsskiftet var det hon som förmådde lyssna, fånga upp skärvorna och hjälpa mig hitta fotfästet. Trots småbarn, karriär och hektiskt schema körde hon till Ystad för att följa med mig på mötet med försäkringskassan.
Tack Mia för att du och grabbarna finns i mitt liv!