Det är isande kallt på morgonpromenaden. Min älskade ska köra mig till Österlen för kontroll av födelsemärke och läkarbesök. I natt virvlade tankarna igen. Senaste läkarbesöket skapade ångest. Min kropp minns känslan.
”Du är inte bipolär, det är din personlighet och den kan du lära dig leva med.” Gång på gång upprepar jag läkarens ord på psykiatriska kliniken. Kursen för Monica Ivesköld ska förhoppningsvis hjälpa mig med detta.
Det är en svår balansgång. Problemet är inte att jag saknar driv. Det slumrar alltid i mig. En läkare försökte förklara det som batteriet i en mobiltelefon. Så fort den är lite laddad är jag igång och genast är batteriet slut igen. Långt ifrån alla förstår min problematik. Drivet och det visionära i mig är livsfarligt. Det sägs att ashtangayoga och simning bidrar till att man blir jordad.
Sedan det senaste läkarbesöket har jag fått fokusera på det lilla. Skapa en struktur. Skala av. Måndag-fredag morgonpromenad. Lördag simning. Söndag cykling. Inget mer. Jo, en kontakt i veckan. Och så kursen om personlighetsutveckling och komma igång med bloggen. När det är rörigt inuti mig blir det rörigt på utsidan. Fortfarande finns det julpynt kvar. Det finns inte ork att hålla ordning, plocka undan efter mig.
Dagens tacksamhetstankar var hos mina föräldrar. Två situationer dök upp. Hur far hjälpte mig renovera i Hammenhög och hur mor ställde upp och hämtade barnen efter träning. Det är minnen från en period som jag tryckt undan. Bilderna är fragmentariska. De behöver tid.