Bomullstussar singlar från himlen. Andetagen kyler insidan. Tacksamhetstankarna ilar till Lund i förväg.
Duktiga Dottern är allt det som jag ville vara men inte trodde att jag var. Genom henne lever jag om mitt liv. Kan man älska ett barn för mycket?
Hon har lärt mig älska delar av mig själv. Det började med näsan.
Det var en fredag i första klass. De stora slutade tidigt. Bussen var full. Det fanns bara en plats ledig, där bak. Inte allra längst bak – utan på sätet som löpte längs bussens långsida.
Röd gallon. Den Elake hade stålbågade glasögon. Han sa att min näsa såg ut som en skidbacke.
Jag trodde honom.
Ja fy farao vad idiotiska kommentarer kan sitta i. En sa till mig att jag såg ut som en mus. Det trodde jag också länge på.
Ja, och spåren är så djupa. Ofta är man inte ens medveten om att de finns där.