När man kämpar uppför bergen med full packning finns det bara en tanke i huvudet – ett tramptag till, jag klarar upp till nästa krök. Och vi bestämmer att vi ska ha paus var femte kilometer – men jag orkar inte – måste bara gå med den förbannade packningen som nästan rullar nerför vägen av sig själv. Utmattad slänger jag mig i pinjebarren. Solen bränner. Andas.
En apelsin. Några klunkar vatten och visst orkar jag.
Ytterligare en kilometer ända tills vi kan sätta oss på muren vid Boca de Tauce (2.328 m ö h – men vi sitter nog några meter längre ner.)
Och sedan rullar vi genom månlandskapet. Skallen är alldeles tom och det finns hur mycket plats som helst för alla intrycken, bergens färger, den blå himlen.
Vi är hemma igen. Och den här gången ska jag dela med mig av alla förberedelser, alla tankar och erfarenheter. Hur det ska göras vet jag inte riktigt än. Men troligen lägger jag upp en resedagbok i efterhand, lite packlistor etc och uppdaterar i det här inlägget.
Den här resan hade vi aldrig klarat utan regelbunden cykling. För fler tips och inspiration – se under fliken cyklat.
