På Facebook är jag med i några olika skrivargrupper. Historiska romanförfattares gille är min favorit. I gjorde jag följande inlägg:

Skrivstopp igen. Var gång jag sätter mig med protokollet från trolldomsprocessen 1668 dyker det upp nya funderingar. Delar blogginlägg med länkar till info (om det är fler som håller på med 1600-tals processer).

Med tacksamhet läser jag kommentarerna från författare:

Ann Maria Neverdal Intressant och fascinerande det här. Jag har tänkt mycket på det. Kommer fram till att allt var suggestivt och att det inte fanns någon rim och reson. Grupptryck enkelt uttryckt. Var det till någon hjälp?

Pia de Lerigon Har du läst Agneta Nyholm Winqvist bok Där mörker möter ljus. Ni skriver om samma saker.

Birgitta Stillman Verkar otroligt idag men helt förståeligt,faktiskt logiskt, med då-tidens kvinnosyn, tro och referensramar. Det är otroligt starka krafter som sätts igång när makt utövas på ett katastrofalt sätt. (jämför Kevin-fallet) Intressant att studera frågorna till svaren! Antagligen ledande. Uppfattningen var också att om du erkände hade du en garanterad plats i paradiset, inledningsvis fick ingen avrättas mot nekande, men det följdes inte alltid. Ändrades efter hand. Men tortyr eller ”pinligt förhör” användes ofta ”till gagn” för den åtalade . Det skulle hjälpa denne komma till himlen vid erkännande. Brottet var också av sådan art att det ansågs nödvändigt med tortyr. Satan skulle ta över världen. (Faktiskt samma argument som vid Guantanamo) Den kristna reformerta kyrkan och staten hade som huvuduppgift att krista befolkningen och utrota trolltron som bestämdes vara Satansverk. Ankarloo beskriver detta mkt bra i sina böcker.

Och så klart blir jag nyfiken på dessa författare. Mer om Pia Lergion hittar du på hennes blogg. Birgitta Stillman har nyligen utkommit med boken Förbannelsen. Även den en bok att på min ”vill-läsa-lista”. Kanske skulle jag lägga upp en sida med alla böcker om trolldomsprocesser som jag har på min ”vill-läsa-sida”. Faktaböcker som jag använt mig av har jag redan lagt upp här.

I fyra år har jag studerat protokollen från september 1668, försökt tränga in i personerna. Jag har valt ut två kusiner – Marit (18-19 år) och Anna (16 år) – som förhåller sig helt olika genom processen. Marit står fast vid sin oskyldighet – trots tortyr. Det finns ingenting som tyder på att Anna utsatts för tortyr. Ändå är Anna en av dem som har utförligast berättelser om Blåkulla. Hon anklagar flera andra för att ha varit i Blåkulla. Jag kan förstå att hennes farmor, Gyris-Marit, erkände för att slippa tortyr och säkra en plats i himlen. Men Anna – vad får henne att erkänna? På min blogg har jag försökt beskriva dåtidens processrätt. Jag har funderat på paralleller till IS-krigare. Men ännu har jag inte hittat en förklaring som känns rätt.

Birgitta Stillman Detta är jätteintressant! jag tror att förklaringen finns i att vi är olika. Varje människa har sitt psyke och sätt att hantera farliga situationer. Också när det gäller att få ”kickar” av att skapa uppmärksamhet för sin egen person, (ser vi också dagligen på Sociala medier.) Hon gjorde sig till huvudperson genom att berätta och fanatisera, kunde på så sätt vara med och styra. ( jämför Gävlepojken) Undvek kanske också tortyr genom att vara utredningen behjälplig. Gamla oförätter till dem hon anklagade kom på plats. En kortsiktig strategi! Kanske hoppades hon bli skonad, det kunde finnas förlåtelse och botgöring. Riset och katekesläsning! Trolldomsbrott var vanliga då, hon kanske kände sig skyldig för något hon faktiskt gjort. Hon kanske var psykiskt labil, lättpåverkad av tidsandan, många vid den här tiden. Några tänkbara förklaringar, men du kanske redan lagt dessa åt sidan.

Nej, Birtigga, jag har inte lagt dem åt sidan. Alla finns fortfarande kvar – men det känns som om jag ändå fattas bitar. Kom precis på det här om ramen för processen.

Samtalen på FB får nya insikter att fladdra förbi. För att hinna fånga dem ska jag tillbringa resten av dagen i trädgården.