Redan innan den rejäla uppförsbacken var orken slut, vaderna spände. Trampa, trampa malde mina tankar. Där och då fanns ingen ork att tänka på Gullichs-Anna. Men när uppförslutet avtog fanns genast tankarna på förhöret av Gullichs-Anna i september 1668.
Utgångspunkten i trolldomsprocesserna var en ackusatorisk process (två jämbördiga parter där domstolen har en neutral roll – jämför svensk processrätt idag). De skadelidande var de bortförda barnen och Gud (som trollkonorna vänt sig ifrån). De skadelidande företräddes av Länsman och Pastorn (den här vinklingen har jag inte tänkt på tidigare. Den får jag fundera på nästa cykelrunda.)
Huvudregeln var att kvinnor inte fick föra talan inför domstol. (De företräddes av husbonde eller förmyndare). I trolldomsmål fick de dock uppträda inför rätten. Först 1697 blev det officiellt tillåtet för kvinnor att vittna (men det förekom redan tidigare).
Om Gullichs-Anna varit offer för ett brott skulle hennes far ha fört hennes talan inför domstolen. Men när det gällde ett av lagens allvarligaste brott förväntades hon föra sin egen talan. Rättegångsombud var inte tillåtet, så någon hjälp fanns inte att få.
När jag studerar dåtidens rättegångsförfarande blir vikten av rättssäkerhet tydlig.
Omedelbarhetsprincipen tillämpades inte. Därför kunde uppgifter som Länsman eller Nämndemän refererade läggas till grund för beslutet.
Hur jävsreglerna var formulerade har jag inte hittat – om det ens fanns några. När jag läste juridik tyckte jag att delikatessjäv var väldigt flummigt. Enligt RB 4:13 punkt 10 är det delikatessjäv ”om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet”. Om dagens jävsregler hade tillämpats skulle troligen nämndemannen från Loka varit jävig. (Han förhörde parter utanför domstolen och refererade sedan förhören inför rätten.)
Att gestalta förhöret av Gullichs-Anna är en större utmaning än vad jag hade trott. Hon får nog följa med på många cykelrundor innan det kommer ut någon text.