På Capella hände det saker i mig som fick mig att tro att jag lämnat det som varit bakom mig. Efter kommentarer på FB igår inser jag att det som varit för alltid kommer att förfölja mig.
När jag skrev att det behövs säkrare cykelvägar skrevs kommentaren ”Hur vet du det?” av ”En av dina förre anställde när du chappa från Hammenhög”.
Inser att där ute i verkligheten finns det människor som inte vill mig väl, som tycker att jag borde hålla tyst, försvinna, som kanske t o m gärna hade sett att jag lyckades ta mitt liv. Och jag funderar på om det är mig det är fel på eller om konstiga personer av någon anledning dras till mig.
Jag funderar på om jag borde ”upphöra” i sociala medier, om jag borde hålla tyst med mina tankar. Men inom mig ljuder Susanna Alakoskis ord. ”Som författare behöver man vara väldigt modig. Fråga inte om lov. Implementera djärvhet. Tänk fritt.”
Kanske ska jag vara tacksam, se kommentarerna som en träning. Lära mig att inte bry mig om vad folk säger om mig.
Jag har två alternativ; gömma mig, leva i min trädgård, dra mig undan eller stå för den jag är nu och skita i vad folk tänker, tycker och säger. Ibland ställs saker på sin spets. ”Anninka är en stor jävla skit högfärdig. Som fan”. Kanske borde jag vara tacksam när folk är tydliga med vad de tycker och tänker.
För oss högkänsliga är det värre med den där känslan som ligger i luften som man inte kan ta på. Nu finns något konkret att jobba med hos psykologen nästa gång.
Funderar på om jag är högfärdig. Jag har aldrig känt mig högfärdig. I olika personlighetstester har det framkommit att jag är extremt drivande. När jag har ett mål framför mig fokuserar jag helt på det. Ju mer jag behöver anstränga mig för att nå målet ju mer tunnelseende blir det.
Sedan februari 2014 har jag tvingats skärma av allt för att orka återvända till livet. Självklart kan många uppfatta mig som högfärdig för att jag inte hör av mig. Men jag har försökt att finnas för de allra närmaste, ta ett steg i taget. Dagligen känner jag tacksamhet för kontakten med mina barn och min syster.
Veckans guldkorn var ett mail från min lektör, Helena Hansen; ”Så roligt att läsa den fina responsen du fick på kursen! Stort grattis till den! Vi är många som tror på dig och din text!”
Ska jag begränsas av vad människor säger om mig? Vad kan bli värre än att inte vilja leva längre?
Kommentarerna slungar mig tillbaka till en februaridag. Den natten hade jag bestämt mig. Det var bäst för alla om jag tog mitt liv, men jag skulle vänta till söndagen. Det gav mig lite tid att tänka. När jag kom till kontoret sa den anställde något – vad minns jag inte, men sättet det sas på fick mig fullständigt att rasa. Jag gick upp på ovanvåningen, testade hållbarheten i olika föremål genom att hänga sakerna över bjälkarna och vila min tyngd. Jag orkade inte en dag till. Den anställde hade sagt att hon skulle på läkarbesök klockan 14. Tack vare att min älskade blivit orolig efter vårt samtal på morgonen ringde min mor mig. De hämtade mig innan jag hunnit verkställa mina planer. Jag hann aldrig skriva avskedsbrevet som jag skulle lägga vid ingången, inte lappen där jag skulle uppmana den anställde att inte gå in utan bara ringa polis och meddela att ett självmord hade begåtts.
Antagligen är det många av mina tidigare anställda som tycker att jag är en stor skit. Men oavsett vad de tycker om mig så vet jag att jag trodde gott om människor, att jag gav många en chans in på arbetsmarknaden.
”Du hade haft ett bättre liv som anställd” sa den kloke Sonen för en tid sedan. Och han har helt rätt! Jag är full av beundran för småföretagare som har ork att anställa människor i Sverige. Någon gång ska jag skriva om dessa erfarenheter – men inte nu.
Jag nöjer mig med att skriva tack till er som finns där även om jag är en ”högfärdig skit” som aldrig hör av mig. Jag uppskattar er – JÄTTEMYCKET!!! Och nej, jag kommer inte sluta skriva, inte göra FB-sidan privat. På Capellagården och i Älvdalen får jag vara den jag är – och det räcker för mig.