De här dagarna har jag förstått hur mycket förra årets Capellagården betytt.
Då var det känslodiarée. I en kundalinimeditation var det som om hela mitt inre tömdes och jag minns hur jag stampade ner all gammal skit i golvet. Hoppade på den.
I en ”på-nytt-födelse” släppte allt och jag fick djupa insikter om nära relationer. Skrattade och grät om vartannat. Kanske hade jag förväntat mig samma reaktioner i år – men det är ett helt annat lugn i mig.
Det händer något magiskt här på Capellagården när du och Tove håller skrivkurs. Vad det är kan jag inte förklara – men det har hjälpt mig tillbaka till livet.