Jag sa till mig själv att jag inte skulle skriva några blogginlägg, att jag skulle spara orden till mitt bokprojekt, att allt överflöd kommer när vi flödesskriver. Men jag saknade bloggen. Den är en del av mig – som en vän som alltid lyssnar.
Så nu sitter jag här med datorn när de andra jobbar med skrivövningar.
Förra året drabbades jag av känslodiarée. Men i år är det ett lugn – en fridfullhet inuti mig. Jag känner skillnaden och njuter av den. I flödesskrivandet är orden annorlunda.
”Jag ska passa på att tacka Bob idag. Berätta hur mycket första Capellaveckan betydde för mig. Berätta om vilken enorm skillnad som känns i min kropp. Hur förra året skalade av.”
Den sista meningen är knappast läsbar. Just då sa Bob att vi skulle övergå till att skriva ett tackmail till någon.
Nu ska jag bege mig till Rosenträdgården och skriva, försöka hålla mig ifrån bloggen. Vid tillfälle blir det fler bilder från morgonpromenaden på instagram – men i första hand är jag här för att skriva på mitt bokprojekt. Just nu är det Gullichs-Anna jag försöker hitta.