Ytan blir taggig när vattendropparna borrar sig ner i vattnet. Skorna drar jag av mig när jag kränger på regnbyxorna. Bestämmer mig för att det är bättre att bli blöt om fötterna n om skorna, så jag drar av strumporna också.
Så står jag där barfota och känner vattendropparna mot tårna, tacksam för båthusets skyddande tak. Tänk att det skulle börja regna just här – vid vasselmun – och att det fanns ett tak jag kunde skula under. Annars hade jag aldrig upptäckt den stora stenen. Stenen som sticker ut i vattendraget.
Spikarna övergår till växande ringar. Fåglarna kvittrar. Unga rönnbärsplantor och hallonris vajar. Regn eller vind vet jag inte.
Två svalor seglar nära vattenytan. Tallstammarna har samma färg som höstlöven på marken. En grå fjäril fladdrar i vassen.
Ytans många ringar försvinner. Här och där bildas större fiskringar. Regnet är över. Takdroppet avtar. Med skorna i handen går jag mot cykeln.
Marken är sank och täckt av lysande blåbärsris och mjuk mossa. Ändå sätter jag ner fötterna försiktigt, rädd för vad som lurar i mossan, känner skrovliga grenar under fötterna.
Stigen går över slipade rötter. Att cykla är lönlöst. Jag gör myrorna sällskap. Tallbarr sticker och jorden tränger upp mellan tårna, men det går snabbare att gå här än i blåbärsris och mossa.