I september 2014 gick jag skrivkurs för Mats Söderlund och Susanna Alakoski. Fortfarande går jag tillbaka till mina anteckningar.
”Svinalängorna tog 13 år att skriva. Skrivkurser, nattsömn. Avgörande var envisheten och disciplinen att vägra sluta.”
”Observatoriet, 2013, tog 10 år att skriva. De första raderna skrevs 2001.”
Orden tröstar när det känns som om jag hela tiden går tillbaka, ändrar, fördjupar. Gång på gång intalar jag mig att jag är sjukskriven, att skrivandet är min terapi.
När jobbiga saker händer är det skrivandet jag flyr till, som jag förr flydde in i arbete. Det får mig att slippa tänka, slippa vara i smärtan. Fortfarande klarar jag inte av att tänka tillbaka, men jag bearbetar genom skrivandet. Känslor som smärtar, som när människor pratat skit, kan jag bearbeta genom Marit. Om henne påstods det att hon varit i Blåkulla. De mörka ögonen som förföljer mig i mardrömmarna placerar jag på Pastor Elvius. I en annan värld klarar jag av att möta dem.
”Det är fruktbart att kunna bottna i den känslan du beskriver.”
Den mesta tiden tillbringar jag i trädgården. Tankarna på Marit får landa, jag bearbetar mitt förflutna. Men ibland händer det att jag faller handlöst ner i gropen. Det är så svårt för omgivningen att förstå min sjukdom – ja, även för mig själv. Läkare och psykologer har förklarat att jag är så tömd på energi att jag inte har de reserver som behövs för att klara jobbiga situationer. Jag överreagerar, och tömmer mig på den lilla energi jag har. Då är Älvdalen min tillflykt. Det är där jag hämtar kraft, flyr in i 1600-talet, lever genom Marit. Den 7 juni åker jag. Den här gången ska jag bo i Britas koja.
”Att slutföra ett projekt kräver jättemycket.”
Det är bara att acceptera – jag är inte där. Jag är inte heller redo för några långa skrivutbildningar. Susannas råd att gå kurser på Folkhögskolor har jag följt. I snart ett år har jag längtat tillbaka till Capellagårdens magiska stämning. Den 25 juni är det dags.
