Det är både dyrt och svårt att vara företagare i Sverige.
Att vara arbetsgivare ställer orimliga krav och kostnaderna är höga (både arbetsgivaravgift, föräldraledighet, sjukersättning är kostnader som man ofta glömmer bort).
Kommunen ställer höga krav vid ombyggnad av fastighet, vilket också leder till kostnader.
Jag ville hjälpa unga jurister in på arbetsmarknaden – men klarade inte de krav samhället ställde på en arbetsgivare – oavsett hur mycket jag kämpade. Det stod mig dyrt. Allt mitt sparkapital förbrukades. Dessutom stod jag kvar med borgensåtaganden som jag fick betala med den sjukpenning jag fått under sjukskrivningen. Någon skattelindring fick jag inte.
Därför blir jag upprörd när jag ser hur mina surt förvärvade skattekronor används.
Politikers avgångsvederlag. (Fredrik Reinfeldt hade lättare att öppna hjärtat när han själv slapp att betala.) Klimatvidriga resor och på det en present på 2,3 miljoner. Kurser i något så grundläggande som engelska för 250 000 kr. 3,6 miljoner till en fifflande politiker. (Eller om det blir 14,1.)
Kanske är det mänskligt att sko sig själv. Hur förklarar man annars att inte fler stockholmare erbjudit sängplatser åt flyktingar när det kom 15.000 personer till medborgarplatsen i september 2015?
Ja, jag är bitter. Mitt pris för ett öppet hjärta blev högt. Skatt har jag betalt. Kämpat har jag gjort. För vadå? Att de styrande ska slösa med mina surt förvärvade skattekronor.
Mäkta förbannad blir jag över kostnaden för ensamkommande flyktingbarn. Via Ledarsidorna hittar jag en länk till www.w2eu.info.
Varför skulle de som tar sig till Sverige vara annorlunda än Fredric Reinfeldt, Mona Sahlin, Erik Bromander och Sven-Erik Bucht?