Utmattning och depression

I går låste jag upp dörren till mitt guldkornsskafferi. Knarrande gled den upp. Burkarna var dammiga och etiketterna svåra att läsa. Det fanns en tid när jag kände varje burk, när jag dagligen gick ner i förrådet – skruvade av ett lock och fyllde mig med starka, positiva känslor.

Där, bland de mest använda burkarna, finns känslan av att få tingsrätten att ogilla åtal. Där finns doften av framgång, andras beundran. Innehåll som kunde fylla min trötta kropp med styrka så att jag stolt kunde gå rak i ryggen i alla lägen.

”Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt och så länge” läser jag på Newsner. De där burkarna var min drog som hjälpte mig att pressa mig själv till bristningsgränsen.

”Så en person som drabbas av utmattningssyndrom är en person som har kämpat hårt länge. Det är inte någon som har legat på sofflocket och tagit genvägar. Det är ingen lat person som nyttjar ett system. De har slitit länge. Allt för länge.”

Jag kopierar in texten – vill rista in den i mitt medvetande – så att den kan döva den där skammen som fyller varje cell. Skammen som jagar mig längs Hamngatan när jag ska till psykologen, skammen som gör det svårt att ens kontakta människor som var viktiga för mig då.

”En person som insjuknat brukar som sagt var ha väldigt svårt för att acceptera sin diagnos och känner ofta enorm skam över att ha blivit drabbad. De känner sig svaga och icke kapabla. Och kan också bära på en känsla av ”att jag borde vetat bättre”. Det finns rädslor för vad andra skall tycka och tänka. Rädsla för att någons skall tycka att man är lat och inte bidrar.”

Igår besökte jag Sofiero med mina föräldrar och jag sparade varenda sekund i en stor guldkornsburk. Några foton tog jag inte – för jag hade lämnat systemkameran hemma – ville bara vara – ha fokus på nuet – att jag faktiskt orkade. Det är inte längre min kropp som är svag. Den orkar efter många träningspass på cykel och regelbunden ashtangayoga. Nej, det är hjärnan som fortfarande är skadad. Kanske den aldrig återhämtar sig.

Mor och far fotograferade flitigt, så de kan nog skicka några foton.

De bästa stunderna är inte middagarna som har förberetts i timmar och planerats i dagar. Guldkornen är att vara närvarande i nuet – tillsammans njuta av de små detaljerna – varandet.

 

Guldkornsburken bär jag fortfarande med mig. Kanske jag borde fördela innehållet i flera behållare – några att spara i källaren och några som jag kan bära med mig i bakfickan tillsammans med mobiltelefonen.