Blundande mot solen tonar jag in mig själv. Rummet är städat, utvädrat är det gamla. Det nya är hopvikt och nerpackat i resväskan. Inget lämnar jag kvar. Nästa gång finns det plats för nytt bagage. För en nästa gång blir det.
Den här veckan har varit obeskrivlig. I brunnar glittrar en gemenskap, som vågar hålla fast och hålla kvar i nuet. Röster som törs busa släps fria, men samlas i tonen på sekunden. Vi ger oss tid att smaka på orden – både egna och andras i tystnad. Till tankens onåbara platser fladdrar kramar på fantasiernas fantastiska vingar.
I går fick jag ett återfall i ord. Mot hjärnbarken gnuggade sig i sömnen. Varje stund utan orden var plågsam. Och jag skrev. I varje stund skrev jag. Ett maniskt knattrande på tangenter bara avbrutet av pennans dans över papper. En text om yoga fann formen, lät sig omstöpas och formas på skärmen. Och jag läste den högt på kvällen. Till skrivisarnas intonande stämmor.
Mitt hjärta får bestämma över pennan. Blocken är fyllda av ord och former att tolka och tyda i höstens dagar och kvällar. Guldkorn i min packning tillsammans med gullmårans dofter.
Utstädat är livet. Avskakad är kroppen. Ner i det omedvetna har meditationen fört mig. Denna enda stund fanns vi tillsammans men i evighet finns vi kvar i varandras sinne. Andas i varandras texter som färger, dofter och ord. Ett ”hej hej” till varandra som bara vi – som var här . just nu – förstår.
Min känslodiarée har lugnat sig. Min mage finns bara tacksamt honungsvatten kvar.