Mina djupaste reflektioner sker när jag skriver. Skalar av.
När Bob gav oss uppgiften spelades scenen upp för mitt inre. Kände mig yr. Skulle kunna gå ut och kräkas. Men jag skrev den. Dialogen.
Och när jag skrev så insåg jag att det inte bara var den dialogen som hände just då. Nej, det vara så många dialoger samlade – från ett helt liv – från så många människor jag släppt nära mig.
Och det gjorde ont.
Att det inte handlar om de andra – utan att det handlar om mig själv.
Var modig nog att läsa upp den. Fick beröm för dess djup – och det kändes skönt. För när man sitter här och lyssnar på andras texter är det så lätt att känna att mina egna texter inte är värda att lyssnas på.
Vi får se om jag ger mig tid att skriva den klar. Nu är det dags för sharing!