Psykologen säger att jag mår bra av att ”jorda mig”. Tillsammans med växterna växer jag som människa. Dessutom lär det finnas bakterier i jorden som förebygger depression.
Trots kortklippta naglar klistrar sig jorden kvar i fingrarnas minsta hålighet. Inomhus vattnar jag krukor med röd solros, purjolök och zucchini. I växthuset står tråg fyllda med krukor där snart krasse och grönkål ska spira. I pallkragarna har redan jordärtskockor, dill och rädisor kommit upp.
Aldrig förr har jag varit med om en sådan förändring i naturen. På några dagar exploderade bokarna. Slånen hann vi knappt uppleva i år förrän de var överblommade.
Det är ett annat liv. Ett liv i symbios med naturen där jag inte längre upplever den från bilfönstret. Istället tar jag cykeln så ofta jag kan. Bästa cyklingen är i Danmark. Där har de förstått det där med cykelinfrastruktur. Cykelvägarna har tydliga skyltar och vägnummer. Det finns t o m skyltar som tackar för att du cyklar!
Det tar tid att ställa om hjärnan till ett fossiloberoende sätt att leva. Kanske borde jag vara mer stolt över det liv jag lever nu än jag var över företaget jag en gång skapade? Mitt klimatavtryck har minskat väsentligt. I trädgården blommar nyplanterade körsbärsträd, men det är fler humlor än bi som surrar. Vi pratar om att skaffa bikupor.
På Expressens hemsida hittade jag en recension av boken ”Jordad” av David Jonstad.
”Den lyckliga förundran över att känna ursprunget till den mat man äter, över att ingå i lokala sammanhang av människor som hjälper varandra, över att vara omgiven av rika och levande ekosystem, är på samma gång vittnesbörd om normaltillståndets absurditet.”
Och jag delar förundran över naturens växtkraft,