Här i Älvdalen får jag distans till livet. Första gången jag var här hade jag bestämt mig för att bara skriva blogginlägg. Nu vandrar jag mållöst och det blir naturligt att skriva här på bloggen.
Orden på bloggen ger inspiration till skrivuppgifter.
I dag känns det som snö i luften. Solen förmår inte smälta isen, men en av pölarna är torrlagd efter gårdagens framskrapade rännor.
Tänk så olika is ser ut. Vid tillfälle ska jag sätta namn på de här isarna.
Tänker på trolldomsprocesserna.
Det började som vårpölar. Isolerade, fyllda till bredden med historier. Biskopen i Västerås uppmanade pastor Elvius att bygga rännor för att få bort de stagnerade pölarna. Pastor Elvius grävde och grävde utan att få vattnet att börja rinna. Men när väl vattnet började sippra följde sandkorn med vattnet. Han rensade fåran, fick den djupare. Grus och småsten drogs med av den allt strömmensom snart själv förmådde bredda och fördjupa.
Rännilar blir bäckar, blir åar på sin väg mot älven. Samlade får de oanade krafter, omöjliga att tygla. Längs Österdalälven fick de lära den hårda vägen.
1659: Österdalälven översvämmas. Vattnet stiger 5 meter och gården Sebbenboda spolas bort. Älven tar en ny riktning kring Mora. Stora skador.
Här, i Älvdalen var isarna viktiga. Med en släde gick färden snabbt över djupfrysta isar. Men vägen kunde bli farlig när våren kom. Isar kunde spricka och sluka.
När solen smälter blir myrar och marker till ogenomträngliga partier.
Av dagens värme och nattens kyla blir isen tjock och spegelblank. Kanske var det så Pastorn och Länsman fick Gertrud att erkänna.
Men det finns också isar, sköra som det ömtåligaste glas.
Jag trampar igenom den sköra isen som nästan inte syns, och sedimenten bubblar upp till ytan.
Lika omöjligt som det är att hitta istappens ursrpungsdroppe – lika omöjligt är det att säga varför ett rykte uppstår. När solen värmer smälter snön rinner ner från tak och grenar. Kyliga vindar fryser vårens droppar till is. Liksom onda tungor kan förvandla goda gärningar.
Är det solen eller kylan som skapar isdroppen?
Älvdalens helande kvinnor var de som dömdes av nämnden. Onda tungor förvandlade beundran till trolldom och Satans pakter.
Ett förlupet ord, kanske sagt i all välmening eller i skämt och gamman, kan frysas till istappar när solen går i moln.
Det är enklare att följa andras stigar, likt vårens rännilar på sin väg mot älven. Varje vattendroppe är rädd för ensamheten, säkrast att följa strömmen.
Vintern förmår frysa vattenytan, men får den ensam isar att bära?
När solen tinar snön till rännilar som söker sig till bäckar, sjöar och kärr får kylan mera droppar att frysa. Varken kyla eller sol skapar ensam isar som kan bära foror fyllda med liar och pälsar.
Pastor Lars Elvius han lärde av isen. Hans hot om helvetet kunde inte skrämma till bekännelser, men lockande ord om hjältedåd och frälsning fick tungor att släppa. Kunde hastiga väderomslag får berättelser att bära, ge honom möjlighet att fullfölja Biskopens uppdrag.
