Fortfarande vaknar jag tidigt på morgonen – allt för tidigt. Istället för att ligga och vrida mig i sängen smyger jag upp, rullar ut yogamattan framför kakelugnen och tänder en brasa. Där – i yogans övningar – får min hjärna vila. Hans famn är varm efter mer än en timmes yoga och avslappning. De lugna andetagen kan få mig att somna om.
Bristen på ljus drar ner mig i mörkret. Det räcker inte att bara-vara för att må bra. När jag stressade som mest tvingade jag mig ut på tidiga morgonpromenader. Nu har jag schemalagt mina promenader igen. De är en del av min medicin – lika viktiga som sertralinet, vars dos är oförändrad. Tröjan blir våt på ryggen, men det finns gott om tid att duscha innan jag sätter igång med middagen.
Att laga mat har blivit mindfullness. Potatisskalet ringlar ner i kompostspannen. I vårt nya skafferi förvaras säcken med gul lök, äpple, några pumpor och all återvinning. Att leva klimatsmart har blivit mitt nya projekt.
I måndags träffade jag både psykologen och läkaren.
Fortfarande lever jag isolerat. Orkar inte ta in så mycket information. Orkar inte vara social. Stänger av livet utifrån för att inte känna mig otillräcklig, värdelös.
Psykologen beskrev det som två bergstoppar. Från min gamla bergstopp såg landskapet annorlunda ut än det gör från den bergstopp där jag nu befinner mig. Kanske jag borde utforska de här bergstopparna?