”Mer 1600-tal än så här blir det inte”, sa Lennart när vi satt i Eldhuset och åt ”styr” (enligt boken Vägvisare till Rots skans ska det nog stavas ”skyresk”) Den är gjord på mjölken från fjällkorna som betade utanför fäboden. Styr framställs genom att den köttätande växten Tätört läggs i opastöriserad komjölk.
”Det skulle vara om vi åt på trätallrikar med skedar av horn eller trä”, sa Tini.
För mig räckte det gott att sitta i röken medan ljuset sipprade in genom gluggar och springor. En knäckemacka med messmör, smör och ost – allt producerat på fäboden – var som att smaka 1600-talet. 
I eldhuset bredvid vaktade Alf en ny omgång messmör som puttrade i den stora koppargrytan. Kanske en lika dan gryta som Åsen-borna gömde i tjärnen för att inte folket från Lillhärdalen skulle ta den?
Plötsligt ryckte han till sig ett horn och sprang ut i skogen. Tonerna ekade mellan bergen.
”Här är gott om varg och björn som stryker omkring – jag hörde att korna sprang”. Långt bort kunde jag höra bjällrorna. ”De blir lugnare när de hör hornet – och kanske jagar det bort rovdjuren.”
Innanför stängslet (Lennart får hjälpa mig med rätt uttryck) vandrade några kalvar omkring.
Hedbodarna saknar röda stugor, flaggor och skotrar. Här har det genuina räddats för eftervärlden. Inte några solceller eller tv-antenner. Längre ner i backen får självtrycket vattnet att rinna ur en slang. Där hämtas vattnet som värms över öppen eld när man ska diska. Renlighet är viktigt för att osten eller messmöret ska bli bra. De färdiga ostarna och messmöret förvaras i ett djupare skafferi och mjölken sänks ner i vattengropar.
Husen är omålade och taken ser nästan ut som förr. Alf berättar innan skorstenarnas tid låg takbrädor lösa så att man kunde föra dem åt sidan för att släppa ut röken.
Här på fäboden lever han hela sommaren, sköter och mjölkar kor och getter, kärnar smör och ystar ost, kokar messmör.
Det finns ett lugn här uppe på fäboden som många av oss skulle behöva. Hämta vatten, hugga ved, diska för hand eller röra i messmöret. Fast det där sista är en uppgift Alf ogärna överlåter. Rör man fel lär det bli grynigt.
I skogen sjunger getternas bjällror till granars sus.
Getterna repar bark och tuggar mossa, men kommer gärna fram och blir kliade bakom öronen.
En stolt tupp håller vakt – men det är inte en fjälltupp – utan någon dvärghöna från Holland.
”När mor gjorde messmör satt hon en hel dag i eldhuset och rörde i grytan medan far brukade vissla för henne”, berättar Lennarts mamma, Anna. ”Fortfarande kan jag minnas hur rädd jag var på hösten när korna inte kom in. När skogen var full av svamp stannade de ute i det längsta. Far min sa att svamp det var ko-mat, så det åt vi aldrig.”
Vi tar en sväng ner om fähusen. Nu förstår jag hur Lennart hade så lätt att identifiera husresterna i Slängbodarna. I de små gluggarna muckades gödseln ut. Den var värdefull och sparades som gödning. Tänk att här i fähuset sov ofta de ungdomar som vaktade djuren! Det andra alternativet var att sova i eldhuset, berättar Alf. Och sedan gräset var bärgat var det nog inte så dumt att sova i höladorna heller, tänker jag.
Alf gör verkligen en kulturgärning – det är bara att hoppas att någon tar över efter honom!
Med en burk messmör gjord på getmjölk lämnade jag fäboden – och stängde grinden noggrant – så att inte korna och getterna skulle kunna komma in. Det finns tydligen en mulbetesrätt, men det kan du läsa mer om i länken.