Fortfarande är jag skör. Den minsta lilla vindpust skakar min själ, rubbar min balans. Ett sms, ett mail och avgrunden är nära. Befogat eller inte – ett ord som påminner om det som varit spelar upp scenario, formar mardrömmar som väcker mig långt innan solen gått upp. Återigen inser jag att tillfrisknandet börjar först när all gammal skit är upprensad, utrensad.
I måndags tog jag tåget norrut. Stockholm, Gävle och nu Falun, in i en bubbla – min tidsmaskin. Människorna är levande; Marit Mattsdotter, Gyris-Marit, Look Anna. Men hur var deras värld? Hur kändes det att sitta i fångekällan under Rådhuset? Vad åt de?
Jag är lyckligt lottad. Jag är lycklig i min älskades famn. Gång på gång upprepar jag orden när jag vaknar kallsvettig på natten utan hans varma trygghet.
En dag kommer jag vara stark igen. En dag kommer jag klara av att möta människor från det förgångna. En gång kommer jag vara tacksam för det som fick mig att bli inlåst på psykiatriska kliniken i mars 2013. Det intalar jag mig själv. Men jag inser att det inte är än, att det fortfarande kan vara långt kvar.
I Falun hänger regnmolnen tunga och släpper sina vattendroppar när du minst anar det. På biblioteket hittar jag böcker om Stabergs trädgårdar och Pernilla är vänlig nog att möta mig i Rådhuskällaren.
Det blir ingen cykeltur till Staberg. I Kopparstugans gästkök värmer jag en kopp te och sätter mig vid datorn. De fängslande orden om Gyris Marits tid i Falun lyckas jag inte fånga. Varför inte lägga upp några fakta-texter att gå tillbaka till istället?
I morgon bär det av till Älvdalen.