Hur var det egentligen att sitta inspärrad år 1668? På biblioteket hittade jag inte några böcker, men på nätet fann jag Sveriges fängelsemuseum i Gävle. Kvinnan bakom utställningen ”Androm till skräck och varnagel”, Desirée Kjellberg tog emot mig (trots att museet egentligen är stängt på måndagar). Hon berättade att fram till mitten av 1800-talet satt flera fångar tillsammans, blandat unga och gamla, kvinnor och män.
I fångehålan hamnade man i väntan på dom, på domens verkställighet eller för att man inte kunde betala böter. Fängelsestraff som idag fanns inte.
När du satt i fängsligt förvar i Gävle fick du inte någon mat. Fångarna kunde köpa mat av fångvaktaren eller ta emot matpaket från yttervärlden genom fönstergluggar.
Den som inte kunde betala böter kunde få sitta på vatten och bröd i ”fångkistan”. Uttrycket ”under lås och nyckel” tyder på att ”fångkistan” låg i källaren. På 1550-talet byggdes salt- och laxkällare till slottet. Troligtvis kom dessa att användas som fånghålor. Där kunde fångarna få sitta i upp till 28 dagar på vatten och bröd i fullständigt mörker. Vattnet de fick hämtades från ån. Många dog.
1686 förbjuds tortyr utan kungens tillstånd
1734 års rättegångsbalk tillåter ”svårare fängelse för framkallande av bekännelse”
1772 förbjuder Gustav III all typ av tortyr och kräver att alla landets fånghålor och tjyvkällare skall fyllas igen.
Tortyr krävde inte något tillstånd år 1668. I minnesanteckningarna från september 1668 har tortyren lämnat svaga avtryck.
Gertrud Svensdotter uppger att Marit Matsdotter hade klagat i Blåkulla på befallningsmannen, ”att han vid hållne fjärdringsting i nästförvekne juni månad hade satt henne i handklovar och hängt upp henne på väggen, därmed viljandes tvinga henne till bekännelse”. Av protokollet framgår också att Look Anna under svår sjukdom hölls vaken i flera dygn.
Vid vintertinget i Mora var det landshövding Duvall som var ansvarig för förhörsmetoderna. Någon formell prövning om tortyr eller beslut kan inte spåras i protokollen. Däremot framgår det att tortyr förekom: ”Emedan man på intet sätt kunde få sanningen fram av Knåpar-Elin, ty befalldes hon i proffsens händer” och ”Uträttade hos henne inga goda ord eller något lockande. Lät så Hans Nåde Landshövdingen slå träklovarna på henne. Omsider, efter stort arbete, bekände hon sig.” ”Under detta förhör var det på henne att märka huru svårt hon anfäktades. Hennes läppar blevo så blå som blått kläde, hela hennes kropp darrade och skalv såsom aspelöv, och var med henne stundom som om hon skulle somna. Men ehuru länge hon på ett sätt eller annat hanterades, så kunde hon till ingen stadig bekännelse kommas.”
Trots att det gått 23 år sedan beslutet att kungens tillstånd krävdes för att utöva tortyr berättade en av dem som suttit häktad i Åls följande om den behandling hon utsatts för ”…fjärsman nöp mig i armen, skakade mig”. Domaren ”slog i bordet och förbannade mig med mera”. Kvinnorna hotades med hängning och spöstraff. En kvinna berättade hur hon hängdes upp i handlederna på en vägg utan att nå golvet med fötterna. När händerna vid denna behandling blödde, förklarade länsman att handfängslen varit för löst tillskruvade, och att den anklagade hade ”av ilska sökt händerna utdraga”. Hon berättade också att hon i tre nätter låg naken på bara marken i ett skjul.
Efter rannsakningen i Åls 1557-1563 framkom det att bekännelserna hade pressats fram genom domarens och särskilt länsmans grymma förhörsmetoder. En läkare i Falun konstaterade att”flera av dem voro av hård behandling lidande till sina lemmars bruk”. Tortyren de utsatts för under förhören hade gjort flera av de frikända kvinnorna oförmögna till arbete.
1600-talet var en tid av krig. Tusentals dalmasar skrevs ut och fann sin grav i Preussen, Breitenfelt, Danmark, Pommern och Riga.
Kroppsstraff den vanligaste straffmetoden i Sverige. Det var en annan tid.
Eftersom tortyr var tillåten i Sverige 1668 är den inte osannolikt att den tortyr kvinnorna från Älvdalen utsattes var värre än den tortyr som de häxanklagade kvinnorna från Åls vittnade om i mitten av 1700-talet.