När jag vaknar finns tröttheten i varje cell och jag kryper in i min älskades famn, nära, nära.
I drömmen var jag tillbaka, stressen, maktlösheten, viljan att göra gott. Hopplösheten bodde i min kropp när jag lämnade rummet och gav mig ut på ishala gator.
Gick tills jag halkade och föll.
Låg kvar.
Orkade inte öppna ögonen. Ville bara somna in, lämna allt.
Minns en promenad längs den gamla banvallen i Hammenhög, när vårvindarna rufsade mitt hår. Fjolårsgräset kändes torrt mot mina händer och marken var kall mot min rygg. Ville bara somna in.
Hans händer är fjäderlätta mot min rygg, stryker mig tröstande över håret.
”Det är över nu. Jag finns här, tar hand om dig.”
Darrande kryper jag ännu längre in i hans famn.
Du är så bra på att skriva!
Åh, tack – vad glad jag blir!