Det är långt mellan bloggandet – ja, ärligt talat skriver jag inte många ord.
Grävandet ger fantasin fritt spelrum. Naturens dofter smyger sig in i mitt medvetande när vi cyklar längs slingrande vägar.
Kanske kommer dessa texter aldrig på pränt. Och just nu känner jag att det saknar betydelse. Jag bara är.
Ibland känner jag mig som pojken i Kejsarens nya kläder. Vad var det för liv jag levde?
Igår cyklade vi Kattegattleden från Halmstad och söderut. En stor del av leden gick parallellt med motorvägen. Vi passerade stora köpcentra och industriområden.
Konstrasterna blir så stora.
Växthuset doftar av dill och mogna jordgubbar. Snart breder Madame Hardy och Madame Plantier ut sina vita kjolar. Bären på Van, Lapis och Heidelfinger bevakas av både mig och stararna. Trädgårdens stora konflikt är den mellan mig och mördarsniglarna.
Det är ett enkelt liv – ett annat liv – så långt ifrån tidspressade bilresor mellan polisförhör och tingsförhandlingar. Fortfarande är jag känslig för konflikter. Frågan är om de skadorna någonsin kommer att läka.
Min älskade smeker min kropp med sin omtanke. Långt därinne finns ett frö av tillit.
Han är tryggheten och tålamodet. Nu vet jag att inget kan rubba hans stabilitet. I vår relation finns inte några konflikter.
Han räddade mitt liv och långsamt gror framtidstron.