Ett telefonsamtal från konkursförvaltaren, en lista med frågor i ärenden som håller på att avslutas – och så börjar mardrömmarna igen. Genomsvettig vaknar jag vid tretiden på natten. Vrider mig. Kan inte somna om.
Jag bokar in ett extra psykologbesök.
Tar för ovanlighets skull bilen ner till Ystad. Kväver gäspningar.
Besöker Eiras plantskola i Övraby.
Vinden är isande kall. Ramslök, Benved och en ros vars namn låter som en Indian flyttar in i bilen. Hos mina föräldrar i Övraby fyller jag på med liljekonvaljer, pärlhyacinter och liljor.
På kvällen är tröttheten kompakt och jag somnar i fåtöljen utan att orka göra yoga.
När jag vaknar på morgonen gror en affärsidé. En riktigt bra affärsidé – men jag är ju sjukskriven – får jag ha affärsidéer då?
Det blir inte någon morgonpromenad – istället skriver jag ner mina tankar. Tänker att jag kan spara dem tills jag blir frisk. Om jag kommer att bli frisk. Jag vet inte – och det märkliga är att jag har slutat bry mig.
Det har infunnit sig en trötthet på hela systemet.
Jag minns en annan tid. En tid när jag ville göra gott – när jag ville hjälpa människor på olika sätt; lösa deras konflikter, skapa arbetstillfällen, utveckla landsbygden, förbättra företagandets villkor.
Vad var tacken?
Aldrig hade jag anat all denna administration. Allt detta gigantiska ansvar som läggs på den person som vill hjälpa andra genom att skapa arbetstillfällen.
Byråkratin och de orimliga kraven på arbetsgivaren var en av alla de droppar som fick bägaren att rinna över. En annan var svårigheterna att få ihop ekonomin.
Har du tänkt på hur mycket en företagare betalar in i skatt varje månad? 20% av alla intäkter betalas i mervärdesskatt. Som kund tänker du inte på att skatten betalas in – du tycker bara att det är dyrt. Som arbetsgivare betalar du dessutom in arbetsgivaravgifter – och har du föräldraledigpersonal ska du betala semesterersättning även när personalen är ledig. För att inte tala om alla kostnader du har kvar om personal säger upp sig (lokal, avtal för tjänster, mobiler).
Och vad används då skattepengarna till? Tokerier som att åka flygplan mellan Bromma och Arlanda.
Nej, jag tänker inte hoppa på det tåget igen!
Far och jag går ut i läplanteringen. Där växer nässlorna redan höga och jag fyller med enkelhet en hel påse.
Hos min älskade droppar björksaven i flaskorna.
Omställningen till ett annat liv har tagit tid. Än är det en bra bit kvar.
”Kan du tillåta dig att vara lycklig?” frågar psykologen.
I min nya anteckningsbok skriver jag; ”Vara generös mot sig själv. Ge mig själv den kärlek jag behöver. Jag skapar mina drömmar. Vara medveten om att jag får vara lycklig. Unna mig lyckan med kärlek till mig själv. Det är så lätt att smyga in tankar. Varande.”
Far är i Ystad och vi äter lunch tillsammans innan jag tar bilen till Ystads hudklinik. Nina repeterar hälsoanalysen från den 28 november och hjälper mig skriva en lista över alla preparaten med tydliga klockslag på när jag ska ta dem.
Det finns områden som min hjärna fortfarande inte klarar av. Men nu försöker jag fokusera på det jag faktiskt fungerar. Som att gå i trädgården!
Frukost: sertralin, saltsyra, B-vitamin, Adrekomp, Simris Algs omega 3 olja.
Lunch: saltsyra, B-vitamin, Adrekomp
kl 15: Detox och vila middag
Kväll: B-vitamin, Adrekomp, Omega 3 från Simris alg
Innan läggdags: Mer vital – Natt med D-vitamin, Kalcium, Magnesium och K2.
Jag vill bli bra nu! Fortfarande är jag som en eremit. I avskildheten fungerar jag någorlunda ok. Större folksamlingar får vänta. Skörheten finns kvar och jag klarar inte möta andras verklighet.
Klockan är fyra när jag passerar Malmö. Likt tågvagnar ringlar bilarna fram. Det blir stopp på motorvägen.
Bilen är inte längre mitt naturliga transportmedel. Först nu ser jag tydligt vilket onaturligt liv jag levde.
Naturskyddsföreningen har rätt – det är dags att vi klimatmaxar. Cykel, tåg och solenergi!