Långa perioder mår jag bra. Då känner jag skam för att jag inte arbetar, för att jag ligger samhället till last, för att jag mår bra.
Andra dagar rasar jag ner i mörkret. Känner mig alldeles tom. Hjärnan slutar fungera.
Jag vet att jag bara ska vila – inte göra någonting alls.
Samtidigt kan jag inte låta bli att testa. Vad är det som gör mig sjuk? Vad mår jag bra av?
Trevande känner jag in, letar ett nytt sätt att leva.
Fortfarande finns det årsringar av upplevda konflikter som gör mig så känslig. En liten händelse kan trigga igång långa processer i mig.
Det är dags att få ett avslut på det gamla. Först då kan jag gå vidare utan att riskera att rasa så djupt igen.
Golvet av vardagsrummet är täckt av fröpåsar. Den omtänksamme frågar om jag inte bara kan ta det lugnt – odla lite grann. Men det är som om jag är rädd för att sitta still. Som om jag är rädd att jag ska höra alla de där skamkänslorna.
Vi går på promenad – hittar den första vitsippan – och när jag pratar om framtid lägger han armen om mig. ”Nu bara njuter vi. Hör du fåglarna?” Och jag lyssnar – stannar upp i nuet – utan oro, bara är.
Nu är jag i Ystad – långt ifrån min älskades famn. Ingenstans kan jag gömma mig från den förföljande skammen.
Jag googlar runt på ”trädgårdsskyltar”, ”fröpinnar”. Hos min älskade väntar en ny jordplätt på rosor och färgglada sommarblommor. När jag kommer upp ska jag börja så. Som jag tidigare planerade för företaget planerar jag nu för en trädgård. Kommer jag någonsin att bli normal – som alla andra?