”Helvetet fanns på jorden. Vägen dit gick genom torra och skoglösa trakter. På långt håll kunde man upptäcka staden Falun genom tjocka, svarta moln som avtecknade sig mot himlen. Landskapet ändrade färg. Sverige, ett land i grönt och grått, blev plötsligt rött och svart. Himlen blev mörkare ju närmare man kom. Till slut förmådde solens strålar inte tränga igenom de täta dunsterna – det var natt trots att det var dag. Luften osade svavel och bäckarna var rödfärgade av järn. Husens och gärdesgårdarnas trä var balsamerat av röken från rostarna och hyttorna.
Slutligen nådde besökaren fram till ett enormt hål som öppnade sig rakt ner i underjorden. På randen till stupet avtecknade sig väldiga trämaskiner med hängande linor. Omkring låg slagghögar, rännor, enorma vattenhjul och vindspel där små hästar gick runt, runt utan slut. Nere på botten kunde man skönja människor i tröstlöst arbete i det gulbruna gruset. Det djupa, hiskeliga svalget förvillade ögonen, framkallade yrsel och svindel.
”Den, som icke sett Stora Kopparberget, har icke sett Sverige”, sade ordspråket. Det var en sevärdhet av det skrämmande slaget, en sorts skräckunderhållning som ingen ambassadör, naturvetenskapsman eller bergsbruksintresserad på resa till det stormaktstida Sverige fick missa. Upplevelsen gjorde ett outplånligt intryck på dem alla.
Den mest kända skildringen av Stora Kopparbergs gruva står Carl von Linné för. Under sin Dalaresa sommaren 1734 besökte han området, vilket fick håret att resa sig på hans huvud. Botanikern fann en steril grusmark förödd av den svavelaktiga, vitriolfrätande kopparröken, som ”Vulcani kåppar-gåssar antända wid Fahlun”.
När han närmade sig staden den 17 augusti 1734 kände han den starka svavellukten stiga upp från väster. Han begav sig ner i de underjordiska mullvadsgångarna och upptäckte 1 200 ljusskygga, liksom dömda på livstid, svarta djävlar omgivna av mörker, sot och rök:
”Hur snart war icke här att gå felt ett steg, neder i de underliggande oändliga hohl, hur snart kunne icke en liten sten nedfalla på dit hufwud, hur snart kunne icke en svimning komma öfver en, då man gungade på de swiktande stegar, som 2 à 3 woro fästade i hwarandra. Men huru swårt och faseligt det är, fattas aldrig arbetare, utan menniskorna söka med fors och största ifwer få arbete här, på dett dett kiära brödet må winnas och få doch ej mehr än omtalat är.”
Men Stora Kopparbergs gruva i Falun var inte bara ett helvete utan också en rikedom. Den var under 1600-talet världens viktigaste koppargruva, landets främsta enskilda inkomstkälla och överhuvudtaget en av grunderna för Sverige som stormakt. Periodvis kom mer än två tredjedelar av den samlade världsproduktionen av koppar från Falun, en stad med ungefär 6 000 invånare. Men än väsentligare var egentligen det svenska järnet. Stångjärnstillverkningen var landets viktigaste industri. Vid 1700-talets början stod järnet för 70 procent av Sveriges export. Man skulle kunna säga att gruvan tillhörde det vi i dag skulle kalla det ”militär-industriella komplexet”, militärmaktens och den förindustriella gruvnäringens gemensamma intresse.
Samtidigt innebar gruvan en förödelse av miljön utan motstycke i samtiden. Stora stötens krater, omgivningarnas sterila landskap och den giftiga svavelröken från rostningen av malmen fick många besökare att tänka på skärselden, de antika författarnas beskrivning av underjorden, eller Vesuvius och Etnas vulkaner. Kratern som Linné blickade ner i var Storgruvans dagöppning, Stora stöten. Denna förkastning hade bildats av ett enormt ras, orsakat av planlös gruvbrytning, på kvällen midsommaraftonen 1687. Dånet hördes flera mil. Berget brast, klippblock stötte ihop, stenar regnade från himlen och krossade fönstren i de närbelägna husen. Raset innebar en drastiskt minskad kopparproduktion som Falugruvan aldrig riktigt skulle återhämta sig från.”
”Nere i gruvan arbetade gruvdrängar i oset av tillmakningseldar, under ljud av hammarslag, vatten som droppade och med risken för ras ständigt hängande över sig. Den kvävande svavelfukten krävde sin tribut och de som påtog sig tillmakningen, att elda berget så att det blev skört och lättare att bryta, blev knappast långlivade. ”Där går mången till arbetet frisk och röder, Men blir upwindad lytt, förlamad, lem-löös, döder”, som gruvkarteraren Johan Tobias Geisler skrev.
Under perioden 1664–1770 omkom minst 629 gruvarbetare i Falun av ras, fall i schaktet, nedkastad ved, svavelos, eller genom att krossas av gruvkonster eller pumpar. Döden var ständigt närvarande i gruvan.
Vid gruvan arbetade förutom gruvarbetare och gruvdrängar även timmermän, pumpvaktare, smeder, konststigare (som skötte vattenuppfordringen), kartritare, ämbetsmän och många andra. Intill schaktet Blankstöten låg olika verkstäder och smedjor. Där tillyxades och sågades brädor och timmerstockar, borrades pumpstockar, tillskars kolvläder, sattes ihop vattenhjul och smiddes järndon. I förrådsbodarna förvarades bräder, järn, oxhudar, tjära, sälspäck, hampa med mera som kunde komma till användning i arbetet. Ett gruvhospital tog, så gott det nu gick, hand om lemlästade och hostande gruvarbetare. Detta hospital, inrättat 1695, hade tolv sängar och räknas som Sveriges äldsta sjukhus med vårdplatser. Och det fanns en krog för förfriskningar under eller efter arbetet.
Gruvarbetarna påminde många besökare om antikens mytiska gestalter Sisyfos och Ixion, som var dömda att vältra block och vända hjul i ett evigt arbete, som straff för sina synder.
Och inte sällan var gruvarbetarna just straffångar. År 1700 var de, enligt landshövdingen i Falun, så många att det var svårt att bevaka dem alla. Men till största andelen utgjordes arbetsstyrkan av vanliga arbetare. Gruvarbetaryrket var faktiskt förhållandevis välbetalt, med trygga anställningsförhållanden. Efter de långa arbetsdagarna i skift – vila gällde dock på söndagar – kunde arbetarna traska hem till sina enkla träkåkar nere vid ån.
Kring arbetet i gruvan växte olika föreställningsvärldar fram. I dunklet uppfattades flyktiga rörelser av underjordiska väsen och man föreställde sig att gruvorna hemsöktes av gruvrået, bergstroll, gruvspöken, vita fruar och andra ljusskygga varelser. Kobolt, det metalliska grundämne som den svenske mineralogen Georg Brandt upptäckte 1735, har fått sitt namn av ett gruvväsen, kobolden, som ansågs göra malmen sämre. Anledningen var, trodde man, att gruvarbetarna störde den underjordiska friden.
Färden ner i avgrunden, då arbetaren hängde med fara för sitt liv i ett svajande rep, blev en ofta återkommande scen i framställningarna från gruvan. Reseskildraren och tecknaren Jonas Carl Linnerhielm bevittnade 1787 hur gruvdrängarna hissades ner: ”Ögat vågade knapt följa deras förfärliga sjunkande, och för min imagination sväfvade blott bilder af träldom och döden; särdeles då de med aflyftade hattar gjorde bön till den allt bevarande Guden, och försvunno undan min åsyn i det djupa mörkret. Jag ryste, ömmade och gick.”
I en avhandling från 1702 ger Olof Naucler en målande skildring av Falu gruva inhöljd i vintermörkrets kyla. Staden omges, skriver han, av eldar (dessa hade samband med reningen av malmen) som sprider sitt sken i natten som om husen stod i lågor. Gruvsamhället liknar ett stort upplyst läger. Vinterkölden biter i dalen där staden ligger. En intensiv, svart svavelrök vilar tät över bebyggelsen, ”att man icke ser de mötande, innan man stöter emot dem”. Röken framkallar häftiga nysningar och det är svårt att andas. Marken är förbränd och ofruktbar. Blickar man ner i det rykande och mörka schaktet grips man av svindel. Nere i gruvan hänger berget hotfullt över dem som arbetar där. Den stackars okände gruvarbetaren tvingas gå under i en kamp mot en känslolös fiende.
Roströken i Falun och dess miljöpåverkan fick sin vetenskapliga behandling av Johan Browallius, professor i naturalhistoria i Åbo, i en uppsats i Vetenskapsakademiens handlingar för år 1743. Mossor, mal och fisk trivs inte i röken, och hos människan svider och rinner ögonen, bröstet blir tungt med en besvärlig hosta; hon får halsbränna, huvudvärk, näsblod och hyn blir brun. Lungsoten är vanligare här än på andra ställen. Hälften av de vuxna dör i den sjukdomen, enligt Browallius.
Ja, Falu gruva var verkligen en miljökatastrof. Det första momentet i malmförädlingen, efter att malmen hade tagits upp ur gruvan, var kallrostningen som skedde i gropar nära gruvan och som befriade malmen från svavel. Det var röken från dem som täckte in trakten kring Falun i ett ödsligt dunkel. Ångorna innehöll svaveldioxid i mycket höga halter. Vidare förekom det surt nedfall och stora utsläpp av metaller. Bly, kvicksilver och arsenik fanns i stora koncentrationer. Försurningen tog död på skogen inom en radie av tre till fyra kilometer, nedbrytningen av organiskt material gick långsammare, lavar och mossor saknades eller växte dåligt, och sjön Tisken nedanför gruvan var så gott som död fram till slutet av 1900-talet.
Därtill slukade gruvan enorma mängder ved. Vid mitten av 1600-talet gick det åt nästan hundratusen kubikmeter endast för tillmakningseldarna, och minst lika mycket träkol för de andra momenten, bara för gruvbrytningen i Falun. Dessutom behövdes ved till andra förindustriella verksamheter i landet, som salpetersjudning, glastillverkning, kalkbränning, tjärbränning och tegelslagning, liksom till det dagliga livets konsumtion för uppvärmning, brödbak och ölbrygd. I närområdet kring Falu gruva var träbristen som störst – där fanns bara en slanig ungskog kvar.
Skog, vatten, berg och människor var grundförutsättningar för Sveriges ekonomi, och den industriella utveckling som på allvar skulle ta fart under 1800-talets andra hälft. En resa till Falu gruva berättar om det förindustriella samhälle där teknik och miljö, krig och ekonomi, vetenskap och dikt förenades, men också väckte religiösa och moraliska frågor om människans plats i tillvaron. Kungariket Sverige var i ohelig allians med det mörka, svavelosande helvetet.”
