I köket träffar jag en gäststudent från Holland. Det visar sig att hon har ett stort intresse för häxor. När hon får höra att jag bloggar ber hon om adressen.
För hennes skulle lägger jag här ut länkar om häxorna så att hon kan översätta via google. När jag googlade runt upptäckte jag att det finns ett fängelsemuseum i Gävle (bilden är lånad från deras hemsida).
”Stugan framför dem var full av folk, men ingen tycktes bekymra sig om deras ankomst eller om oväsendet på gatan. Rökigt och skumt var det därinne, men det liknade inte ett fängelse. Hon skymtade bohag som hon inte sett på veckor: sängar och bänkar, stolar och bord. På ena väggen hade man klistrat upp ett stycke tapet och mitt på denna hängde en spegelbit. Eldsken och mörka skuggor skymtade i spegelbilden. En hop kvinnor stod med ryggen emot dem framme vid spisen och dyvlade. Skrik och skratt överröstade allt tal, luften var tjock och kväljande.
Plötsligt såg hon en smal dörr med breda järnslåar och förstod, att stugan hon nu befann sig i inte var fängelset, allenast fångvaktarens bostad. På nytt började hjärtat banka, och hon såg åt sidan på Grels. Här stod han inte så karsk och myndig längre som där hemma i Viken och med ens såg hon skrämmande klart den förändring som väntade henne. Här skulle hon inte allenast vara plågad, förnedrad och utlämnad, här skulle också allt det som en gång varit hon vara utplånat. Hela hennes liv. Lustiggården, barnen, Hindrich – ingenting av detta skulle finnas kvar. Naken stod hon på en främmande plats. Och inom henne själv var styrkan borta. Hon orkade inte längre tro på någon räddning.”
”Hon kröp åt sidan upp i valvet, så att hon kunde sitta med ryggen stödd mot väggen. Nedanför och utanför bredde fängelsestugan ut sin mångfald, krokig och brokig och full av larm som livet självt. Dagen steg och sjönk. Den bommade fängelsedörren öppnades och de som hölls där inne trädde ut. Dess grova röster blandade sig med kvinnornas, kivades och skrek på öl och brännvin. Folk kom och gick, några hukade sig in under valvet, då fällde hon ner ögonlocken, Fram emot kvällen blev de sittande kring elden med historier, den ena avlöste den andra, de skört med sina brott och kvinnorna skrattade hisnande. Först när järndörren bommats för på nytt till natten blev det lugn i stugan, sorlet sjönk undan och snarkningar och pustanden kom istället.
Hon låg i mörkret utlämnad och rädd. I natten tycktes stugan svälla full av mörka vrår och valv, full av hemlighetsfulla ljud. Hon visste inte, hur länge hon legat på rygg och stirrat ut i mörkret, när en smygande rörelse vid hennes ena sida kom henne att sätta sig upp.
Ett dovt ljud av smärta bröt plötsligt tvärs igenom de många sovljuden. Klarvaken och spänd reste hon sig upp, visste med ens vad som höll på att ske i mörkret mitt ibland de sovande människorna. Det dova kvidandet bak hopbitna tänder, hasandet över golvet, en välkänd lukt -hon kunde inte misstaga sig: modran höll på att föda.”
Ur ”Dit du icke vill” av Ulla Isaksson, Alba Förlag, Lund 1980